På en gudstjänst ställde den gästande predikanten frågan till församlingen när vi var födda. Just denna gudstjänst fanns det människor födda samtliga decennier från 1920-talet fram till 2010-talet.
Det var med stolthet jag då kunde konstatera att kyrkan är en av få platser i vårt samhälle som samlar alla generationer på en och samma plats till reella möten. Samtidigt finns det något som skaver. I min roll som pastor har jag ofta fått höra hur folk ser sin ålder som ett hinder. En del har tyckt att de är för gamla, andra att de är för unga. Åldershindren har kunnat ta sig uttryck i att man valt bort att vara en del av vissa gemenskaper, sagt nej till ansvarsposter eller att man tvekat kring att uttrycka sin åsikt – ofta med orden ”inte kan väl jag som är så ung/gammal”.
Fenomenet kring åldersnoja kan vi ju även hitta i Bibeln, så något nytt påfund är det ju inte. Men Bibelns svar till alla åldersfixerade, nu som då, kan tolkas som att den kronologiska åldern är ganska ointressant för Gud när det kommer till tjänst för Guds rike.
I kyrkans sammanhang verkar dock intresset vara större. På otaliga samlingar har jag själv tilltalats som ”ung” eller ”ni ungdomar”. Jag har ibland funderat på vad det där står för. Handlar det om hur människor ser på min mognad? Mitt utseende? Min ålder i relation till kyrkans medlemmar i stort? Eller handlar det om något annat? Ibland funderar jag på när jag kommer anses vara vuxen i kyrkans sammanhang. Bevisligen räcker det inte att vara 36 år.
Visst är det ett problem om människor själva ser sin ålder som ett hinder för delaktighet. Men ett minst lika stort problem är när andra anser att ens ålder är ett större problem än en själv.
Den tidigare ordförande för pensionärsorganisationen PRO, Curt Persson, skrev i en debattartikel för ett par år sedan: ”Högst status i samhället har de som är mellan 30 och 55 år. De som är yngre är de som ska bli. Vi som är äldre är de som har varit […] Vi äldre bemöts och behandlas på ett annorlunda sätt än dem som är i ’statusåldern’. Vår långa erfarenhet och samlade kompetens räknas inte. Vi förminskas, negligeras och till och med förbarnsligas […]
Den åldersfixering och åldersdiskriminering som präglar vårt samhälle innebär att människor enbart utifrån sin ålder tilldelas en särskild plats och roll i samhället, trots att åldern inte säger något annat än hur många år en person har levt”.
Curt Perssons resonemang går ju tyvärr också att applicera på kyrkan. Det är inte självklart att 60-åringar har mer kompetens för att vara församlingsordförande eller kassör än en 18-åring, att en 20-åring är mer lämpad för att vara tonårsledare än en 80-åring eller att dem som är tio år inte är stora nog för att finnas med i ett förbönsteam.
En kyrka där de yngre anses vara de som en dag ska bli och de äldre de som en gång varit tar aldrig till vara på bredden och längden, höjden och djupet av de människor som vill vara med och utgöra Guds rike. Just därför är Equmeniakyrkans vision om att vara en kyrka för hela livet viktig – då den också aktivt tar till vara på alla människor, oavsett ålder, utifrån tron att Gud är ganska ointresserad av hur många år vi levt.
KOMMENTARER