Trenden sägs vara tydlig världen över: allt fler unga hittar till kyrkorna och allt fler finner en kristen tro. Goda och glada nyheter som det rätta skrivits många spaltmeter om den senaste tiden, både här i Sändaren och i annan media.
Men de som tillhör de äldre generationerna – från exempelvis yngre medelåldern och uppåt – då, finns det hopp om dem?
Det är sedan länge känt att barn- och tonåren är en betydelsfull tid, många avgörande beslut och steg tas i den livsfasen. Politiska partier är därför lite extra angelägna om att försöka få fatt i förstagångsväljarna eftersom chansen då ökar att de blir kvar även kommande val, och kyrkorna har sedan länge fått upp ögonen för att det är klokt med barn- och tonårsverksamheter. Ordspråksboken tydliggjorde redan för tusentals år sedan: ”Led den unge in på den väg han bör gå, så följer han den även som gammal.”
Även vuxna exempel existerar
Att detta är sant och riktigt är däremot förstås inte detsamma som att uppväxtåren är de enda möjliga för att söka och finna en kristen tro. Exemplen må vara färre, men de finns och poppar då och då upp i offentlighetens berättelser. Ett internationellt exempel är Ayaan Hirsi Ali som bytte bekännelse – från argumentativ ateist till övertygad kristen – häromåret. I Sverige är kanske Sebastian Stakset den mest välkända som gjort en liknande resa de senaste åren.
Stakset och Hirsi Ali hade väldigt olika resor fram till sin kristna tro, den ena fann Gud på livets botten och den andre mitt i en välmående karriär. Den mångfalden, bredden och spretigheten är viktig att se; det är inte bara en viss person på en särskild plats i livet som kan finna en gudstro under vuxenåren.
Dessutom är det värt säga, med eftertryck, att de berättelser som når offentligheten inte alltid är brett representativa. Det är ofta de uppseendeväckande och omskakande historierna som låter höra om sig, men där jämte finns de långt mer vardagliga. De som tar tid och som kanske inte heller så snabbt når klara och fasta konturer. Den vägen till tro, utan himlastormande upplevelser och beslut så tydliga att det går peka på ett specifikt tillfälle, finns också.
I podden Hitfabriken berättade Py Bäckman nyligen om hur sången Stad i ljus, som hon skrev och Tommy Körberg vann Melodifestivalen med 1988, kom till och varför den blivit så populär. Förutom låtens pampigheten och Körbergs röstkapacitet så tror Bäckman att en del av förklaringen är dess tematik om himlen. ”Om man mister en anhörig så finns en förhoppning, man ser det ofta i dödsannonser: ’Vi ses igen’ och ’idag skulle du fyllt år, jag vet att du är där uppe och tittar på oss’ och liknande. Det står ju för en förväntan”, säger Py Bäckman som själv hör till dem som trevat sig fram till en kristen tro.
Trevande och letande
Många vuxna svenskar skulle räkna sig till den grupp som Bäckman pratar om, de som trots att de inte skulle säga att de har en tro bär på en förhoppning eller förväntan när livets svåra frågor, såsom döden, kommer på tal. En av dem var Astrid Lindgren som inte definierade sig som troende efter de där åren med naturlig barnatro. Men, konstaterade den folkkära författarinnan: ”Det är kanske skamligt av mig att förneka Gud eftersom jag ändå tackar honom så ofta och ber till honom när jag är förtvivlad”.
Kanske befinner sig många vuxna svenskar just precis där? I en ambivalens där de å ena sidan inte anser sig vara troende men å andra sidan en förhoppning/förväntan och aning om att det kanske trots allt finns något mer, trots allt.
Om det är så gör varje kyrka och varje enskild kristen klokt i att uppmuntra och bejaka det fröet till tro. En trevande människa kan vara bräcklig och ömtålig kring det sköra hon bär i sin hand, så det gäller att vara varsam och klok. Några förmaningar om att det behövs en större och klarare tro behövs inte, åtminstone inte initialt. Bejaka och bekräfta, blås försiktigt men tydligt på den låga som finns så ökar chansen till en kommande eld.
