Teologin gav Andreas Wijk mod att vara sig själv

Andreas Wijk ska just lämna kyrkan efter högmässan, när en äldre herre kommer fram och säger hur mycket han uppskattade Andreas intervju med Carina Bergfeldt på SVT, där Andreas berättade att han är gay.
Andreas frågar mannen hur han ser på sig själv, han anar att mannen också är gay, varpå mannen svarar att han fortfarande inte riktigt känner sig hemma i någon grupp. Men han är noga med att understryka hur glad han är för den yngre generationen, där man på ett helt annat sätt är fri att älska vem man vill.
– Tänk att ha levt ett helt liv och fortfarande inte få känna ­acceptans för den man är, säger Andreas Wijk.

Hektiska veckor

Vi möts i Allhelgonakyrkan i Stockholm. Andreas är mitt uppe i några hektiska veckor, där modelljobb och musik varvas.
– Jag har så många spännande projekt på gång. Han strålar, babblar och erkänner att:
– Jag har nog aldrig varit på en bättre plats i livet.
Att kunna vara helt transparent med vem jag är gör mycket för mitt välmående. Det är som att jag hela mitt liv har haft en ­fasad, och nu när den är borta, ja…då blir livet vackert.

Spelar Moulin Rouge på Chinateatern

I höst äntrar han scenen på China­teatern i Stockholm för deras största musikalsatsning någonsin; Moulin rouge.
– Jag känner en otrolig glädje i att för första gången i min karriär få kliva upp på en av de ­största musikalscenerna i Sverige. Att få göra min debut i Moulin Rouge! The Musical är något helt utöver det vanliga och jag kan inte vänta på att få flytta till Paris som Christian. Detta kommer att bli ett drömprojekt för mig, sa ­Andreas Wijk när det blev klart.
Men det är inte första gången han är på Chinateaterns scen. Fram till för inte så längesedan var han lovsångsledare i Hillsong, som haft möten där. Något som också säger mycket om vem han är.

Pappa var pingstpastor

Andreas växte upp i en frikyrklig miljö, där hans pappa var pingstpastor.
Han beskriver en kärleksfull barndom där kyrkan var en nat­urlig del av livet, något ­Andreas längtade till, en plats där han hade sina vänner.
– Mamma, pappa, min syster och jag var ett riktigt dreamteam. Mina föräldrar är de mest kärleksfulla, omhändertagande människor jag vet, och deras gudstro avspeglar sig hela tiden i att finnas där för människor.
– Det är en gåva att ha den tryggheten med sig genom livet, det har gjort mig ganska orädd. Jag har med liv och lust kastat mig ut i saker, som kreativitet och musik, och inte varit rädd för att göra misstag. Sexualiteten är det enda område där jag inte ens ­vågat ta minsta lilla snedsteg.
 

Musiken kom tidigt in i livet, han var fyra år när han första gången spelade i Davidmusikalen. Vid tolv års ålder vann han en talangjakt, och kom med i barnpopgruppen Popcorn.
– Sedan fick pappa skjutsa mig land och rike runt på olika uppträdanden. Vi fick uppträda både på Skansen och i tv-programmet Lattjo lajban.

Första stora modelljobbet

Andreas upptäcktes även av de stora modemärkena, och var inte mer än 16–17 år när han fick sitt första stora modelljobb. Sedan dess har han fått göra plåtningar för märken som Dolce & Gabbana, Gucci och Tommy Hilfiger.
– I det yrket har jag ­verkligen fått vara med om spännande ­saker och se världen.
Men parallellt finns en mer ångestfylld historia. Andreas mamma och pappa är uppvuxna med budskapet att homosexualitet är fel, en synd, något som ska fördömas.
– Det präglade dem så starkt att de inte ens ifrågasatte saken, förklarar Andreas.
Så när Andreas kring tolv års ålder kände hur det började pirra i kroppen och han insåg att han förmodligen kommer bli kär i en kille, så blev han livrädd.

Stor hemlighet

Han bar nu på en stor hemlighet som han absolut inte vågade yppa för någon.
– Den perioden var den psykiskt tuffaste i mitt liv. Jag förstod att mina tankar var syndiga, vilket gav mig en stark ångest, och jag kunde gråta mig själv till sömns.
Kanske var det talangjakterna och musiken som distraherade, för han lyckades så småningom lägga problemet åt sidan. Men när han var 15 år bubblade allt upp igen.
– Jag var så rädd för att ångesten skulle greppa tag i mig igen att jag kände att jag måste prata med någon.

Jag har aldrig ­tvivlat på Gud, fast nu tänker jag att det kanske hade varit bra för i stället tvivlade jag på mig själv.

Eftersom han alltid stått nära sina föräldrar vände han sig till dem.
– Kärleksfulla som de är ­ville de hjälpa mig, så hur absurt det än låter nu började vi be tillsammans för att jag skulle bli fri från dessa känslor, samtidigt som vi höll det hemligt för alla andra. Där är det viktigt att förstå att mina föräldrar gjorde det här utifrån den trosuppfattning de då hade. De trodde att deras son skulle komma till helvetet för att han var gay, och ville självklart göra allt för att det inte skulle ske.
Jag förstod även att de klandrade sig själva, ”Är det något vi har gjort?”
Han säger att han i många år avslutade varje bön med orden; ”Gud, gör mig fri.”

Kände du hopp? Trodde du att det skulle lyckas?
– Absolut, jag trodde verkligen att jag kunde bli fri från homosexualiteten. Men hopp går hand i hand med förtvivlan, så när bön­erna inte fick gehör blandades hopp med hopplöshet.

Tvivlade du på Gud i samband med detta?
– Aldrig, fast nu tänker jag att det kanske hade varit bra, för i stället tvivlade jag på mig själv, funderade vad det var för fel på mig. Ja, min tro har alltid varit så stark att jag hellre har gett upp delar av mig själv än min tro.

Var du ihop med killar i hemlighet?
– Nej, eftersom jag trodde att homo­sexualitet var en synd, så vågade jag inte det. Det spelade ju ingen roll om jag höll det hemligt för familj och vänner, Gud skulle ändå se mig.
När Andreas var 19 år utsågs han till Årets bäst klädda och fick pris på en gala på Café Opera i Stockholm – något han såg fram emot enormt mycket, ända tills konferenciern Josefin Craaford sa något i stil med ”Du är snygg och sjunger – du måste ju vara gay!”
– Hon hade ju ingen aning om vad jag brottades med, men jag kände mig trängd och förnekade bestämt.
Det kom att ta ytterligare tio år, och en pastor som försökte driva ut det sjuka genom att skrika ”Vik hädan!”, innan Andreas till slut vågade öppna upp.

Varför tog du steget?
– Ja, du… vi har väl alla vår process som måste få ta sin tid, men troligen hade det gått fortare om jag valt att prata med någon annan än mina föräldrar.
Vändpunkten kom när han 2019 började läsa teologi på nätet, och kom i kontakt med EFK-pastorn Niclas Öjebrandt. Han pratade med Andreas om att bibelns kärleksbudskap, att Gud älskar oss som vi är, är överordnat.
– Han hjälpte mig att omformulera min tro, och då kunde jag sluta se mig själv som sjuk. Jag insåg att homofobin inom kyrkan skapats av människor, inte av Gud. Sedan dess har jag känt mig närmare Gud än någonsin, samtidigt som jag är en homosexuell man.

Öppenhjärtigt förlät från föräldrarna

Hans föräldrar hade egna samtal med denna teolog, vilket fick även dem att ändra syn på homosexualitet, vilket i sin tur ledde till ett öppenhjärtigt förlåt.
– De har haft otroligt dåligt samvete för vad de utsatt mig för, men jag tycker att det är fint att se hur människor kan förändras. I dag jobbar min pappa som fängelsepastor på Hall och ger hopp till klienter.
I oktober förra året skrev och släppte Andreas låten If I was gay, som handlar om de frågor han själv brottats med. Och i november var han med och berättade sin historia i SVT. Han säger att han fått mycket kärlek sedan dess, framförallt på sina internationella sociala medier-konton. Fast i Sverige har vissa också haft tonen ”det är väl ingen grej att komma ut i Sverige i dag.”
– Men det beror på vilket sammanhang du befinner dig i här, och internationellt har fler upplevt liknande saker som jag.
Han berättar också att många av hans kristna vänner valt att ta avstånd ifrån honom.
– Det har varit otroligt smärtsamt, för jag trodde att vi skulle finnas där för varandra no matter what. Det har fått mig att känna mig väldigt ensam, och ett tag hade jag svårt att veta vem jag kunde lita på.

Skapat sig ny grupp vänner

Nu har han skapat sig en ny grupp vänner att dela livet med, och hans allra bästa vän, Mikael, som Andreas känt sedan barnsben, finns kvar.
– Det känns mäktigt. Vi har pratat mycket om hur synd det är att vi inte kunnat vara mer transparenta inför varandra, och hur sorgligt det är med tystnadskulturen som finns i vissa kyrkor, där man går runt och låtsas vara en ”perfekt” människa. Det är ju så mycket skönare när vi kan prata med varandra om våra problem. Att kämpa med saker är ju att vara människa.
Du sa tidigare att du brukade avsluta dina böner med ”Gud, gör mig fri.” Vad avslutar du dem med i dag?
– Amen.