Julen en moralisk ficka mitt i krigets grymhet

Det tar ett par veckor men till slut kommer det. Svaret från Sani Ibrahim Azar. Han är biskop i Evangelical Lutheran Church in Jordan and the Holy Land. 
Min mejlfråga har varit kort: Blir det någon jul i Betlehem? 
Orsaken är fjolårets beslut att avstå julfestlig­heter i solidaritet med krigets offer. Rådet var då att ”undvika julbelysning, dekorationer och firanden som hör till”. Beslutet togs gemensamt av de kyrkliga ledarna i regionen. 

Återgår till traditionerna

Lika gemensamt har de just bestämt sig för att återgå till traditionerna. I sitt mejl skriver biskopen om hur tanken med det inställda firandet var god men slog fel. Resultatet blev rubriker världen över om ”den inställda julen”. Nu vill de säkerställa att evangeliet inte förminskas. Budskapet, att Guds ljus växer ur mörkret, kan aldrig stoppas, säger Sani Ibrahim Azar. 
Våldet och julen. Ett motsatspar på samma sätt som krig och fred. Ändå, eller just därför, sammantvinnade genom historien. Redan den första julen sker under hot om avrättning och leder till framtvingad flykt. 
Känd är scenen från första världskrigets skyttegravar. Efter månader av låsta positioner i lervällingen vid fronten i Belgien utbröt julen 1914 en spontan vapenvila mellan de tyska soldaterna och de allierade franska och engelska trupperna.

Soldaterna lämnade sina positioner

Redan den 23 december hade tystnaden börjat lägra sig. Kvällen efter, på själva julnatten, hördes Stilla natt sjungas från den tyska sidan. De allierade stämde in i sången och snart lämnade soldaterna sina positioner för att under några timmar byta choklad, cigaretter och tankar. När julhelgen var över återupptogs striderna. 
Händelsen illustrerar julens roll som moralisk ficka. Hur det mitt i stridslarmet finns ett slags outtalad andlig krigslag vid sidan om de sekulära som senare stadfästs av internationella organ.
Andra krigsjular berättar om motsatsen. Som 1972, då USA under jul och nyår genomförde de största bombningarna sedan andra världskriget. På elva dagar fälldes 20 000 ton bomber över Nordvietnam och Hanoi. 
Omvärlden förfasades. Att använda allt ­detta våld under själva julhelgen sågs som särskilt ­bestickande. En kränkning av både människors liv och julens etiska symbolvärde.

Inte respektera julfriden

På samma sätt har de ryska attackerna tolkats ­sedan landets fullskaliga invasion av Ukraina. ”Härskarna i Kreml har ingen tanke på att ge sin krigsmaskin, eller människorna i skyddsrummen, helgledigt” skrev Aftonbladets krönikör för två år sedan. Att inte respektera julfriden blir i den angripnes ögon ett tecken på hur motståndaren inte håller någonting heligt.  
För den angripne kan julen å andra sidan användas som motmarkering. Sedan Rysslands invasion har Ukraina officiellt flyttat julfirandet. 2023 firades julen för första gången inte längre i januari, så som den ryskortodoxa kyrkan gör enligt juliansk kalender, utan den 25 december – i linje med Västeuropa där den gregorianska kalendern följs. 
I vidare mening har krigsjular alltid haft med ­moral att göra. Till de stridande soldaterna har skickats julpaket och julmat. Att kunna fira högtiden har setts som nödvändigt för att upprätthålla motivation. Och under de bistraste krigsvintrar har civilbefolkningar i belägrade städer funnit sätt att samlas kring julens budskap. I efterhand har just denna ofta stått ut som deras livs starkaste julminne.
Samtidigt finns den reflex som biskopen i Jerusalem och hans kolleger gav uttryck för i sitt beslut i fjol: Hur ska man kunna fira jul när människor bombas ihjäl i realtid framför ens ögon? 

Palmes berömda jultal

Det var denna känsla Olof Palme gav uttryck för i sitt berömda jultal i samband med bombningarna i Hanoi 1972. Talet inleds med en uppräkning av ett antal historiska massakrer där våldet triumferat – ”Guernica, Oradur, Babij Jar…”. Andemeningen är att det i det totala krigets grymhet uppstår nollpunkter inför vilka människan står stum. 
Barnen i Gaza svälter och dör. 
Vi firar knytet i krubban. 
Kontrasten är hjärtskärande; den som inte ­begrundar glappet är aningslös. Men den som begrundar glappet – och agerar på det – gestaltar den tidlösa relationen mellan våldet och julen. Bågen av gensvar som löper mellan den värnlöse och den som sträcker ut sina händer, liksom insikten att båda positionerna definierar vad varje människa är och kan vara.
Eller som Ylva Eggehorn skrev för 33 år sen, i psalm 744: ”Barn och stjärnor föds i mörkret, utan skydd av våld och vapen”. 

Tiotusentals döda

I sitt mejl skildrar Sani Ibrahim Azar, biskopen, verkligheten han möter. I Gaza: Tiotusentals döda, människor som tvingats fly för femte eller sjätte gången, sjukdom och desperation. I Jerusalem och på Västbanken: Ökad förföljelse av palestinier och kristna.
”Vi påminns om att här, på platsen där Jesus föddes, var den första julen inte ett glatt firande. Det var en tid av osäkerhet och oro, precis som nu. Även i tider av stort lidande finns budskapet om Emmanuel, Gud med oss, med oss”.