Detta är det andra reportaget om familjen López som för lite mer än en dryg månad sedan landade i Ecuador och gör sig redo för en missionsinsats. Om du inte läst den första delen så kan du med fördel göra det innan du läser denna uppföljning som inleds när familjen, tillsammans med övrigt resesällskap, just lämnat staden El Chaco i Amazonas djungel och svänger upp till byn Linares.
Den lilla byn Linares är tämligen folktom, de flesta av dess invånare är troligen ute på grödorna och arbetar, och med det strilande regnet ovanpå det är beslutet enkelt: Vår bil vänder och åker därifrån. Det var roligt att se den plats där Daniel López predikade för första gången i Ecuador – klockan 05 på morgonen! – men nu räcker det. Detta känns som en plats för ett komiskt predikominne från historien men inte speciellt angeläget för det uppdrag som Daniel López tillsammans med sin hustru Nicolina är i Ecuadors djungelområde för att utföra.
Det är i alla fall vad de tror just här och nu, men det kommer inom en ganska snar framtid att förändras.
Bilen rullar bort från Linares och det närliggande El Chaco som vi besökt igår och idag på morgonen medan Ted Gärdestad sjunger om sol, vind och vatten i högtalarna innan någon artist jag aldrig hört talas om sjunger på spanska till akustisk gitarr. Det ecuadorianska och svenska som kombineras inom chauffören David Lomas, som efter 20 år i Sverige återvänt till sitt hemland, tar sig naturligt uttryck i musiklistan som snurrar medan mil efter mil tar oss upp och ner och fram och tillbaka över bergen.
Motbevis, tur eller Guds beskydd?
I samråd med Pactokyrkan, den nationella kyrka som Missionskyrkan/Equmeniakyrkan samarbetat med i över 50 år, har det bestämts att det nya svenska missionärsparet ska bosätta sig än djupare in i Amazonas djungel än vi befunnit oss detta dygn. Ett par timmar till, ovanpå de sisådär tre timmar det redan tar från huvudstaden Quito, ligger staden Lumbaqui där tanken är att de ska bo och verka inom kort.
Eller ja, den där tidsangivelsen till Lumbaqui är inte helt aktuell, bron som leder dit är inte körbar för tillfälligt och igår fick Lopéz beskedet av pastor José Luis Vega i El Chaco att det lär dröja innan det är körbart igen eftersom det även är sisådär 800 meter väg som är påverkad av raset.
Minst åtta timmar från Quito får man räkna med nu, eller sju timmar på andra vägar från El Chaco. Osmidigt minst sagt, i alla fall om man tänker in perspektiv som att ta sig till huvudstaden för en ledig helg eller att åka till Daniel Lopéz föräldrar i den ecuadorianska kuststaden Guayaquil.
– Det kommer nog ta 17 timmar till dem från Lumbaqui, först bil till Quito och sedan flyg därifrån, säger Daniel och skrattar när jag konstaterar att det ju innebär att de knappt kommer ha närmare nu än när de bodde i Sverige.
Smidig lokalisering för missionsuppdraget är det inte, men det är mer angeläget att det blir rätt än är lätt, det är Nicolina och Daniel López överens om. Runtomkring Lumbaqui finns åtminstone tre församlingar som Pactokyrkans distriktsstyrelse tycker skulle må bra av inspiration kring förnyelse.
– Det ska bli spännande att komma på plats och möta dem, och även så skönt att få ett eget hem efter de här veckorna som vi levt i våra resväskor, säger Nicolina.
Just nu får allt det där dock vila en stund, nu är det dags för avkoppling. Uppe i bergen på väg tillbaka till Airbnb-lägenheten i Quito finns möjlighet att bada i pooler med varmt vatten från vulkanerna jämte, och en sådan chans ignoreras absolut inte nu när regnet upphört.
Ett par timmar senare går det konstatera att fokuset på de varma källorna var tämligen skrämmande stort, för när vi återkommer till parkeringen står bilens sidodörr helt öppen. Alla tog sina badkläder och gick, något ansvar för stängande togs inte av någon. Stressen kommer inte smygandes utan att attackerar med full kraft: Hur är det med datorer, kameror, pass och andra värdesaker, är de borta? Med tanke på ryktet om Ecuadors kriminalitet hade det ju knappast varit märkligt.
Men allt är som det ska, allt är kvar. Så var det med den farligheten, säger jag med ett leende. Eller är det Guds beskydd vi sett, eller kanske tur utifrån att det hände just här uppe i bergen med färre potentiella tjuvar i närheten? Kanske en mix av alltihop, men något bevisa för att Ecuador är pålitligt är det i alla fall inte får jag klart för mig.
– Hade vi varit i Guayaquil så hade hela bilen varit borta ifall de hittat den här så här, säger Nicolina som anländer före sin make till bilen och förstår att bilen stått öppen.
Någon minut senare anländer Daniel och får höra att dörren inte varit låst.
– I Guayaquil hade de stulit hela bilen i så fall, säger han.
Den äktenskapliga enhetligheten dem emellan får tas som bevis för att denna medgång inte är självklar i Ecuador.
En tid av inkännande
Kvällen efter anländer Niklas Piensoho, biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan, med flyg till Quito. Det är första gången han är i Ecuador så under några intensiva dagar ska han försöka komma Pactokyrkan så nära det går. Först innebär det några dagar på kustområdet kring våldsutsatta staden Manta (vilket det finns ett tidigare publicerat reportage om) och därefter en pastorsretreat i Santo Domingo där han vid sidan om att träffa sina ecuadorianska kollegor även ska predika för dem.
Men det är då, först ska han försöka hålla sig vaken några timmar till för att komma in i nya dygnsrytmen. Niklas Piensoho är efterlängtad, och då inte bara som människa och kyrkoledare utan allra mest som kurir. Spänningen stiger i Airbnb-lägenheten när han öppnar sin resväska och plockar fram det kuvert som Nicolinas mamma skickat till honom och han nu transporterat mellan kontinenterna. Barnen Silas och Ester är förväntansfulla, det ska finnas godis hemifrån däri! Och deras föräldrar ser också fram emot öppnandet eftersom paketet innehåller en hederlig rejäl svensk osthyvel, en sådan man inte kan få tag på i Ecuador.
Men nej, inget av det finns i paketet. Har det glömt packas ner? Nej, det Nicolinas mamma helt säker på har skett, sägs det. Så har det kommit bort i postleveransen inom Sverige? Eller på något sätt fastnat i tullen? Eller är det så att Niklas Piensoho har öppnat paketet, ätit upp barnens godis samt köpt en ost på flygplatsen som han behövt hyvla upp ombord över Atlanten?
– Jag vet inte vad som hänt, säger Niklas Piensoho, vilket förstås är exakt vad någon som lagt beslag på godis och en osthyvel skulle ha sagt…
Efter en liten stunds dipp i humöret hos Silas och Ester så återvänder krafterna och kvällsmaten intas, ackompanjerad av biträdande kyrkoledarens frågor om landet han anlänt till och hur missionärerna från hans kyrka har det. Efteråt frågar jag Nicolina om de upplevt några tydliga direktiv, och ja – det har de.
– Niklas har sagt till oss att inte göra för mycket första året, att vi ska ta tid på oss. ”Det är så lätt som svensk att känna att man ska prestera, men glöm inte bort att det är viktigt att odla relationer och bygga förtroende, det kommer göra åren framöver enklare och bättre.”
Nicolina López verkar nöjd och belåten med den hälsningen vilket får ses som ett klart steg framåt för kyrkoledaren efter hans misslyckade insats som osthyvel- och godiskurir.
Fördjupade relationer
Klockan 03.50 morgonen efter fortsätter familjen Lopéz sova medan vi andra sätter oss i en taxi till flygplatsen för morgonflyg till kusten. ”Jag är på plats nu, kom gärna så snabbt det – detta är osäkra kvarter”, sms:ar taxichauffören. När bilen rullar väljer han att inte stanna ens vid rödljus nu när gatorna är tomma, inte av slapphet utan för att undvika den förhöjda risk det innebär att stå still och därmed vara en måltavla för ligister.
Vi tittar på varandra, jag och Niklas och Piensoho, och konstaterar att det är en annorlunda plats vi befinner oss på och att det trots allt är skönt att familjen López med sina små barn snart ska få landa på statistiskt sett säkrare ecuadoriansk mark.
Senare, när vårt plan landat i Manta och solen stigit ordentligt i Quito, så beger sig Nicolina och Daniel ut för att göra klart med bland annat kyl och frys för sitt kommande boende – inga vitvaror ingår i regel när man hyr bostad i Ecuador.
– Så allt sådant behöver köpas och fraktas ut till Lumbaqui, det är ju inget man lägger in i baksätet på bilen liksom, säger Nicolina när vi möts ett par dagar utanför byn Santo Domino för Pactokyrkans pastorsretreat.
Lägergården som träffen sker på ägs av samfundet och ligger en handfull kilometer från civilisationen, en stor låst bom där asfalten övergår i grusväg är tänk att hålla de obehöriga – och främst de kriminella riskerna – på distans. Omgivningen, med kakao- och avocadoträd och massa annat exotiskt, är vardagsmat för de inhemska men får oss tillresta att så smått tappa andan.
Floden som löper alldeles bredvid lägergården är tillräckligt lugn för att bada i, emellanåt är dess strömmar farliga men nu går det till inte minst Silas och Ester glädje bra. En stunds plaskande där byts efter ett tag till längre badande i swimmingpoolen som byggts till. Detta, med sina ytor och sin frihet, är en tydlig oas för barnen.
För deras föräldrar innebär dagarna ett intensivt nätverkande, detta är första gången sedan de kom till landet för ett par veckor sedan som de träffar så många av pastorerna. Mellan gudstjänsterna hittar man därför ofta Nicolina och Daniel vid bordet som är placerad utanför lägergårdens lilla kiosk, samtalande med den ena efter den andra.
Hur kommer det egentligen att bli?
När alla andra till sist, efter ett par intensiva dygn, reser tillbaka till sin vardag så blir det till sist möjlighet för mig att få en liten samtalsstund med makarna Lopéz. De är trötta men nöjda, både med pastorsretreaten och alla möten de haft där och att det nu närmar sig flytten till Lumbaqui.
– Nu ska vi bara tillbaka till Quito, sen bär det av – om två dagar tar vi oss an resan på 8 timmar dit. Det ska bli skönt få komma dit så att allt kan börja på riktigt, säger Daniel.
– Ja, men det är svårt veta i förväg hur det blir bara, flikar Nicolina in.
Att förhålla sig till sina nya bostadsort innan man på allvar besökt den är utmanande. Hur ser det ut och fungerar det med boendet, skolan och allt annat som är viktigt för inte minst barnen? Och hur verkar det i församlingarna som de ska arbeta nära?
– Vi behöver hamna på plats för att kunna bedöma allt och sedan börja bygga vårt liv där. Vi behöver träffa människor, lära oss hur de jobbar och vad de behöver hjälp med, säger Daniel och Nicolina fyller i:
– Det känns kul att åka till en plast där det bedöms som att vi kan göra stor skillnad. Sen tänker vi inte att vi har alla lösningar, vi måste arbeta tillsammans med de lokala ledarna förstås och tänker att vi även ska ta hjälp av andra inom Pactokyrkan men även från Sverige: Via Zoom går det ju exempelvis utmärkt att få undervisning och vägledning från någon hemma på områden där det finns behov men som vi inte har så stor erfarenhet av.
Det ecuadorianska kvällsmörkret faller över oss och strax därefter även ett kraftigt tropiskt regn. Morgonen efter möts vi till frukost innan våra vägar skiljs åt, om några timmar lyfter flygplanet till Sverige och om ett par dagar rullar deras bil ut i Amazonas djungel. Vi kramas adjö och önskar varandra lycka till.
Det kommer visa sig att de behöver det mer än oss som ska upp i luften och förflytta oss till andra sidan av jorden.
En turbulent ankomst
Förväntansfulla sätter de sig i bilen och påbörjar transporten till Lumbaqui, men resan bådar inte gott. Vägen är i dåligt skick, det sämsta de sett i Ecuador, med stora hål att kryssa omkring.
– En lång period gick det inte åka fortare än 40 kilometer i timmen, berättar Nicolina López när vi hörs på Zoom för att prata igenom deras tid efter att vi skiljdes åt.
Väl framme i huset, som de hittills enbart sett via Zoom, är det inte alls vad de trott och förväntat sig. Renoveringen som utlovades är inte klar, vägen till tredje våning – som inte ingår i deras hyra – går genom deras lägenhet och inte via egen ingång som de uppfattat det. Här kan de inte bo, konstaterar de, det kommer inte fungera.
– De närmaste dagarna bodde vi på hotell medan vi försökte reda ut situationen och hitta någon annanstans att bo, men det visade sig svårt. Då växte frustrationen, berättar Daniel.
Hemma i Sverige satt Ulrika Morazan, Equmeniakyrkans samordnare för samfundets arbete i Latinamerika, och följde utvecklingen och försökte hjälpa till med goda råd på distans.
– Det är ju viktigt att det blir stabila förhållanden så att det blir hållbart i längden, inte minst för barnen, annars kommer det inte fungera. Familjen tittade på ett boende men där fanns bara ett enda sovrum och det fungerar inte för de fyra, det var vi överens om, berättar hon.
Så där stod de nu, med två barn samt med massa väskor och varor som levererats i förväg men utan ett hem att bo i. Efter ett par dagar växte en insikt fram: Detta går inte.
– Det märkliga är att vi olika omgångar, en i taget liksom, har haft en känsla av det inte är Lumbaqui som vi ska bo i. Vi har slagit bort den tanken och tänkt att det nog blir bra när vi väl är på plats, men den där känslan har återkommit, berättar de.
Och just så blir nu bestämt: Alla deras saker samt de själva ska förflyttas till staden El Chaco som ligger ett par timmar från Lumbaqui och därmed även närmre huvudstaden Quito . Mer civiliserat En lägenhet fixas snabbt fram och familjen kan göra sig hemmastadda och efter några intensiva dagars fixande är det dags för skolstart för Silas och Ester, när vi hörs på Zoom så har de just klarat av första dagen.
– Jag är fem år nu, säger Ester när hon ser mig på datorn för att påminna om att hon bara var fyra när vi sågs för några veckor sedan och berättar därefter att skolan verkade bra och att det nog finns fina kompisar att lära känna.
– Och ovanpå oss, vet du vad – där bor en pojke som har samma namn som vår pappa.
Jag försöker hälsa att det är tur att pojken är så mycket mindre än pappa så att det inte finns risk att hon blandar ihop dem, men jag tror inte skämtet går fram till nyblivna femåringen eller så är det bara leksugna storebrodern som lockar henne att lämna. Jag återgår till att prata med henens föräldrar istället.
– Det har varit en turbulent tid, men nu känns det bra, nu har vi börjat landa här, berättar de.
Förändras era arbetsuppgifter nu i samband med detta?
– De förändras inte men modifieras, vidgas liksom. Vi ska möte distriktets ledarskap på lördag och prata igenom det, men tanken är att vi håller fast vid de församlingar som redan fanns med i planen men att det även kompletteras med några mer närliggande här nära El Chaco också. Församlingen i Linares är exempelvis utan pastor nu så det är en av de som nämns.
Alltså församlingen där Daniel höll sin första predikan i Ecuador, den kyrkan vi svängde upp och tittade på när jag var där?
– Ja precis, de är en dem som nog kan behöva lite hjälp, säger Nicolina.
Jag vet inte om detta är elakt men… är det okej om jag hoppas att det blir ganska mycket arbete där så att morgontrötta Daniel får en rejäl utmaning…?
– Haha, visst, men vi hörde oss för om det där och det visade sig att de slutat med att fira gudstjänst klockan 05 för några år sedan och nu samlas klockan 10 istället, berättar Daniel.
Skönt för dem och för dig, men lite tråkigare för mig. Hur har folk tagit denna förändring i övrigt, det faktum att ni inte kommer bo i Lumbaqui – har det blivit reaktioner på det?
– Litegrann först, en del tycker att det är synd men det känns alltmer som att de förstår varför det blev så här. Vi visade ju att vi var redo att bo där genom att åka dit hela familjen med alla våra grejer, det tror jag gjort intryck och medfört att vi mött mycket förståelse för förändringen.
Ni ska fortsätta arbeta med de tre församlingarna runtomkring Lumbaqui enligt grundplanen, kommer ni pendla dit emellanåt då?
– Ja, så får det bli, det går ju åka hela den långa vägen runt med bil om man vill det, men så länge blir det nog att vi åker buss fram till den där trasiga bron och går över. På andra sidan kan sedan hoppa på en annan buss och åka vidare till Lumbaqui, och så stannar den av oss som åkt några dagar innan den återvänder hemåt.
För det verkar dröja med att få bron och vägen på plats så ni kan ta egen bil dit?
– Ja, men de sägs hålla på och ta fram en väg nu som är byggd på flodbanken, den ska funka att köra om man har fyrhjulsdrift – ifall det inte regnar för mycket i alla fall.
Fint att se att ni ändå verkar vara vid gott mod även om det inte bara är smidigt.
– Det är lite speciellt ja, men nu känns det ändå bra, nu har friden infunnit sig som vi inte riktigt kände inför att bo i Lumbaqui.
Kanske är detta bra även gentemot församlingarna därute, kanske hade varit risk att ledarskapet tagit ett steg tillbaka och försökt överlämna allt till er ifall ni varit där så mycket?
– Vet du, jag tror du har rätt, vi kan se en fördel, det har känts som att de förväntat sig en pastor på plats som predikade, begravde och allt annat. Så detta kanske hjälper så att det blir bättre, vi hoppas och tror det, säger Daniel.
Skönt att höra. Ni ska få återvända till barnen och vardagen, men en fråga har jag kvar: Har det löst sig med osthyveln?
– Haha, det har det faktiskt, vi fick tag på en. Men tyvärr finns det ingen ost här i El Chaco, i alla fall inte sådan som man hyvlar. Vi får köpa på oss det när vi besöker Quito framöver, berättar Nicolina.
Lyssna: Daniel och Nicolina i podden ”På jakt efter framtidens kyrka”
