Återväxten gällande pastorer och diakoner inom Equmeniakyrkan, hur ser den egentligen ut? Frågan har blivit aktuell med anledning av skriverierna kring att flera profilerade medarbetare lämnat för Svenska Kyrkan, något Sändaren intervjuade kyrkoledare Karin Wiborn om i gårdagens text.
Linnea Lidskog är utifrån sitt arbete på enheten för ordinerade arbetare en av dem med bäst utsikt inför framtiden, och frågan är hur den övergripande bilden ser ut från hennes horisont?
– Vi har något förre kandidater än för 8-10 år sedan, samtidigt som vi tar emot fler medarbetare från andra samfund – det inflödet är idag ganska stort. Vi ser dessutom att fler studerar till pastor och diakoner senare i livet än förr. Rent allmänt kan man nog sammanfatta det med att vi ser en ökad rörlighet, att fler finner en annan väg än den ursprungliga mallen: teologiska studier i vår utbildning som ung, och samtidigt är man pastor- eller diakonkandidat inom Equmeniakyrkan och därefter församlingsarbete.
Innebär det behov av förändringar och anpassningar från kyrkans håll också?
– Absolut, vi måste hela tiden arbeta med att anpassa för att möjliggöra utveckling utifrån de omständigheter som råder. Det pågår hela tiden.
Om man tittar på själva studiedelen så pratas det bland annat om behov av större möjlighet att studera digitalt?
– Ja, det är en fråga som är aktuell och som vi har samtal med Enskilda högskolan Stockholm (EHS) om. Vi kan konstatera att det är färre som är benägna att flytta jämfört med innan pandemin, och det gäller inte bara teologin utan även de andra humaniora ämnena. Dessutom är det ju allmänt dyrt att flytta och det är inte billigare när det är till Stockholm.
Och kanske framförallt svårt om man ska börja studera senare i livet, som du sa är en trend?
– Exakt, då blir det klurigt, det är ju dyrare och omständigare att flytta en hel familj. Dessutom, för att klargöra hur svårt det kan bli praktiken, så är det inte ovanligt idag att en församling riktar en fråga om att kliva in som pastor till någon av sina engagerade medlemmar som under arbetets gång upptäcker sin kallelse till tjänst och det väcks en längtan efter studier för ökade kunskaper och hållbarhet i tjänsten.
Då kanske det både kan vara så att man har familj som man inte så enkelt flyttar och att man dessutom inte vill lämna tjänsten man står i?
– Precis, då blir det kanske deltids- eller halvtidstjänst i församlingen och studier kombinerat med det. Det är vackert, en kallelse som växer fram ur ett behov, men det har även sina utmaningar i förhållande till hur utbildningen ofta sett ut traditionellt.
Är du orolig för den sammanlagda utvecklingen?
– Nej, det kan jag inte säga, inte orolig men absolut starkt medveten om att vi måste utbilda och ordinera fler. Vi har väldigt stora pensionsavgångar de kommande åren, ungefär 25 procent av de ordinerade medarbetarna i församlingstjänst är över 65 år.. Det är förstås utmanande och något vi aktivt måste arbeta med. Det är ju även så att de som studerar och börjar arbeta senare i livet har färre aktiva år i tjänst, så hur glada vi än är över dem så måste vi även utbilda fler yngre.
Finns det konkreta förändringar på gång för att stimulera?
– Vi skissar på en föreståndarutbildning, ett kortare och snabbare spår för att bli lokal pastor. Exakt vad det kommer heta och hur det kommer se ut vet vi inte. Vi måste vända och vrida på saker för att mejsla fram bra lösningar samtidigt som vi förstås måste se upp så att vi inte skalar bort viktiga och nödvändiga delar. Det är en balansgång, men vi arbetar aktivt för att få till bra lösningar.
Hur ser det ut gällande diakoner, är trenden likadan där som kring pastorer?
– Nej, där är återväxten bättre; bra söktryck, gott inflöde och de vi utbildar får sedan i hög utsträckning tjänst i församlingar.
Jobbar din enhet något med att förbättra arbetsvillkor för existerande medarbetare också?
– Det gör vi konkret och aktivt, ja. Vi har tagit fram ett material som heter Råd och stöd för medarbetare samt liknande kring arbetsgivares och styrelsers ansvar, att försöka förebygga skav och konflikt är viktigt. En undersökning för några år sedan visade behov av att styrka arbetsgivares kompetens kring rollfördelning och arbetsvillkor, bland annat vad som gäller kring att begränsa arbetstiderna för medarbetare med förtroendearbetstid, så det har vi arbetat med. Lönefrågan är en annan vi behöver titta mer ordentligt på framöver.
Vid sidan om arbetsvillkor och lön brukar ensamheten anges som en påfrestning för många.
– Den är en stor utmaning, ja, där jobbar regionerna med att styrka upp med träffar, på vissa håll hittar man lösningar som innebär att lokala pastorer eller diakoner sitter på det regionala kontoret någon dag i veckan och på så sätt får arbetsgemenskap. Såna initiativ är jättebra, men det bästa är när lokala medarbetare själva skapar de sammanhang de behöver.
Ett annat område rör kompetensutveckling, hur ser de möjligheterna ut inom Equmeniakyrkan?
– Kompetensutvecklingsprogrammet är tyvärr något som inte erbjudits på några år, det är en brist men något vi är på gång med igen. Vi sitter och tänker mycket kring det nu, hur vi utvecklar det allra bäst.
Vid sidan om vikten av lyfta på utmaningarna, finns det även behov av betona uppsidan av pastors- och diakontjänsterna?
– Ja men verkligen, det fastnar ibland ett negativt narrativt kring detta men även om det finns utmaningar så är det också fantastiska yrken – det är flexibelt, man får jobba med sin djupaste identitet och leda andra människor positivt framåt, djupare. Vilken gåva det är!
Läs också:
Karin Wiborn: Vi behöver arbeta med den interna enheten
