Det blev vårens stora frikyrkliga diskussion, den om att förkunnaren och författaren Brian Zahnd ska tala på sommarens Torpkonferens som arrangeras av Evangeliska Frikyrkan. Debattvågorna har gått höga på bloggar och tidningar kring om hans teologi är evangelikal och renlärig nog för att få äntra talarstolen. Jag kommenterade det hela häromveckan och föreslog nyfikenhet som motgift till oron och ängsligheten.
Sedan dess har tankarna snurrat vidare.
Konferensen önskar, som jag påpekade i förra texten, beteckna sig som allkristen och skriver i sin programförklaring: ”Torpkonferensen vill vara en mötesplats för alla, oavsett ålder eller kyrklig tillhörighet.” Det kan man förstås önska och även vara utan att med nödvändighet dela med sig av talarstolen hursomhelst, jag har själv erfarenhet av att leda en lokal församling som välkomnade brett men samtidigt försökte vara noggrann och återhållsam med vem som gavs tillgång till mikrofonen.
Helt fritt släpper knappast någon det; även den mest vidsynte pastorn eller församlingsledaren passar sig troligtvis för att ge talartid åt den som anses vara trångsynt, exempelvis.
Men hur smalt är sunt? Det finns en gammal skröna – jag hoppas i alla fall att den bör kategoriseras så – om en pastor som var så frustrerad på att folket i församlingen inte förstod och tog till sig rätt teologi att han utbrast: ”Här ska rensas om det så bara blir jag och frugan kvar – och henne är jag ärligt talat lite tveksam till.”
Förhoppningsvis en skröna men som innehåller sanning kring vart en icke-generös hållning riskerar leda en: Till ensamhet.
Här finns alltså en balans att eftersträva där man inte förslappat och åsiktslöst släpper upp vem som helst med vilken teologi som helst i talarstolen, men inte heller bli så selektiv att man tenderar bli så elitistiskt, eller till och med sekteristiskt, smal att det i princip bara är man själv som får äntra estraden.
En sådan hållning, där det är väldigt nogräknat vem som får tala, är per definition oerhört icke-ekumenisk. Det som inte hör till min egen tradition, eller åtminstone inte ligger den väldigt nära, får kalla handen. Ekumenik förpassas då till någon form av artig fikagemenskap eller något framtida, något som djupast sett blir verklighet först när vi kommit varandra så nära att skillnader knappt längre finns – och är det något den som förhåller sig skeptiskt eller till och med avigt gentemot ekumenik är tveksam till så är det när det blir tal om att man ska närma sig varandra teologiskt. Det lär nämligen i så fall, inser man, innebära eftergifter i den egna övertygelsen, och dessutom: Är det verkligen den formen av åsiktsmässig enhetskyrka som bör byggas?
Jag hör till dem som inte tycker det utan att det snarare är berikande med de olika traditionerna, att den goda och spännande ekumeniken finns i mötet med det som är annorlunda än mitt eget, det som erbjuder andra perspektiv och infallsvinklar. Min övertygelse är att Guds storhet och godhet är så vid att jag för att ”fatta bredden och längden och höjden och djupet” behöver ”alla de heliga”, som Paulus skriver (Ef 3:18).
Det blir för tunt, för fattigt, för skralt om jag bara ska lyssna till det som redan stämmer med min egen övertygelse.
Men, säger någon klokt och förståndigt, allt är ju inte sunt och bra? Nej, korrekt, det finns falska och felaktiga läror, om sådana konstateras finns det förstås ingen anledning att ge sin egen megafon till dem. Hade Evangeliska Frikyrkans ledning konstaterat sådant kring Brian Zahnd hade de inte kallat honom som talare, det ter sig ganska självklart. De tror tvärtom att han har viktiga perspektiv att bidra med, trots eller kanske till och med på grund av att hans utgångspunkt delvis är annorlunda än deras.
Men, tänker någon ytterligare klokt och förståndigt, att det är deras ambition och förhoppning är ju inte samma sak som att det kommer bli bra och sunt? Nej, korrekt, och därför är det en viktig biblisk princip att allt som sägs också ska prövas: Stämmer detta, bygger det upp och är till nytta? Annars ska det förvisas. I möjligaste mån önskar man förstås som lokal pastor eller konferensledning undvika osundheter, men det är samtidigt inte möjligt linda in allt i bomull – faktum är att det riskerar bli rejält kontraproduktivt. För i vardagen – när böcker läses och klipp kollas på exempelvis Youtube eller Instagram – behöver var och en själv kunna tänka och tolka. Att sträva efter att säkerställa allt från estraden kan därför bli en björntjänst.
Jag är därtill, vid sidan om allt det redan skrivna, övertygad om att det finns något viktigt och rent av avgörande i att kunna lyssna till den som inte tycker och tänker som jag. För hur ska kyrkans folk annars klara av att ha ett samtal med människor utanför kyrkan, de som markant och påtagligt tycker och tänker annorlunda eller till och med helt avvikande?
Det kan låta som en tramsig jämförelse, men jag är inte så säker på det. För attityden vi har med oss gentemot de som tycker annorlunda är inte isolerad, den tar vi med oss vidare. Effekten, följden, därav landar till stor sannolikhet i att det antingen inte blir så mycket kontakt alls med människor utanför kyrkan eller att dialogen blir till monolog: Inte ska väl jag, som har Sanningen, behöva lyssna också? Så blir det predikande istället för samtal, och det är långtifrån alltid en framkomlig väg utan riskerar snarare att skapa döva öron. Varför lyssna till någon som inte lyssnar?
Kyrkan behöver absolut vaka över sin lära, men bör minnas att den Gud som den följer inte bara släppte ner en samling nedskrivna läror eller enbart kom för att berätta dem. Tvärtom, i allra högsta grad hade denne Gud tid för lyssnande och samtal även med dem som inte förstått allt.
Eller ens något alls.
