Nedläggning och plantering måste inte vara motsatser

Equmeniakyrkan har blivit bra på att tala om hur nya församlingar startas. Betydligt mindre uppmärksamhet ägnas åt de församlingar som kämpar. Det riskerar att göra både avsluten fattigare och framtidens möjligheter färre.

I veckans kyrkoledarkrönika skriver Niklas Piensoho att det som slutar förnyas börjar dö, och att gårdagens välsignelser inte är tänkta att bära morgondagens liv. Det är en tanke med bäring långt bortom den andliga förnyelse han i första hand skriver om. Den gäller också strukturer, byggnader och organisationer.

Equmeniakyrkan talar varmt om förnyelse och församlingsplantering, men det finns en fråga som sällan ställs i samma andetag: vad händer med de församlingar som kämpar? De som har en stor byggnad, en åldrande medlemsskara och en ekonomi som inte längre håller ihop? De som vet att något behöver förändras men inte vet vad – eller inte får hjälp att ta reda på det?

De frågorna behöver ett svar, inte minst för att svaret inte alltid behöver vara nedläggning. Ibland kan det handla om omställning, ibland om samarbete, ibland om att lämna en byggnad men fortsätta som församling. Och ibland kan ett avslut bli början på något nytt.

Det här är perspektiv som förtjänar större uppmärksamhet.

Samtalet som saknas

I Sändarens intervju med företrädarna för Ekenbergskyrkan i Solna – en församling som nu överlåter sin kyrkobyggnad och fortsätter i ett nytt sammanhang – återkommer de gång på gång till samma formulering: det här är inget misslyckande.

De har rätt. En församling som under decennier varit trogen sitt uppdrag har inte misslyckats bara för att den kanske inte finns för evigt. Om ett gott arbete för en tid är allt det blir – om ingen ny verksamhet tar vid, om pengarna inte finansierar något nytt, om sista sidan i boken helt enkelt är sista sidan – så är det ändå ett värdigt slut. Man har fullgjort sin sträcka och det finns inget att skämmas för i det.

Men där behöver samtalet inte ta slut.

Missionskyrkan – ett av Equmeniakyrkans bildarsamfund – var som störst för mer än hundra år sedan, ändå förs förhållandevis få öppna samtal om hur en kyrka som kämpar ska hanteras. Samtalet om tillväxt dominerar. Det lämnar många församlingar ensamma med en uppgift de inte bett om och inte fått verktyg för.

Det är både ett problem och en missad möjlighet.

Fler vägar framåt

Ekensbergskyrkans tidigare föreståndare Lars-Göran Olsson efterlyser en palliativ konsulent inom Equmeniakyrkan: någon som hjälper församlingar att navigera när de inte längre orkar bära sin struktur. Det är en konkret och klok idé.

För det första steget borde inte vara att fråga hur en församling avvecklas, utan om det finns en väg framåt. Den som kommer utifrån – konsulten – behöver kunna hjälpa till att identifiera möjligheter som de egna medlemmarna kanske inte längre ser. Finns det något här som kan leva vidare i ny form? Finns det samarbeten som ännu inte prövats? Kan församlingen fortsätta utan sin byggnad?

Att vara församling utan egen kyrka är inte självklart enkelt, men det kan också frigöra resurser. Tid som tidigare lagts på fastighetsfrågor kan användas till gemenskap, lärjungaskap och diakoni. Pengar som bundits i drift och underhåll kan investeras i människor istället för murbruk. Kanske kommer vissa församlingar kunna upptäcka att de fungerar bättre i mindre sammanhang än de gjort i stora lokaler.

Men om svaret ändå, trots att olika alternativ utforskats, blir att arbetet går mot sitt slut finns ytterligare en fråga att ställa: vad kan växa ur detta?

Det handlar inte om att försköna ett avslut utan om att ansluta till den bibliska verkligheten som är full av berättelser om utsäde som faller i jorden, om grenar som beskärs för att bära mer frukt och om människor som träder tillbaka för att andra ska träda fram.

Foto: Markus Spiske

När ett avslut blir startkapital

För många år sedan hörde jag en berättelse som stannat kvar hos mig, om en liten utpostkyrka som sedan länge passerat sin storhetstid. Kapellet stod kvar, verksamheten hade krympt och de ansvariga visste att tiden rann ut – men hade svårt att släppa taget.

Under en resa till Ryssland mötte församlingens pastor en grupp kristna som drömde om att bygga en egen kyrka men saknade resurser. Då föddes tanken: tänk om kapellet hemma kunde säljas och pengarna användas för att bygga något nytt där?

Plötsligt framstod inte försäljningen som slutpunkten på en berättelse, utan som fortsättningen på den.

Kanske skulle Equmeniakyrkan ha med det perspektivet de kommande åren. Inte bara frågan om hur församlingar överlever, utan även hur det som generationer byggt upp kan leva vidare när förutsättningar förändras.

Nedläggning och plantering måste inte vara motsatser. Ibland kan det ena bli förutsättningen för det andra.

Det kräver mod att avsluta sådant som en gång varit betydelsefullt, men det kräver också fantasi att se vad som kan växa fram när det sker.

Kanske är det just där den verkligt intressanta frågan finns: Inte om varje enskild församling kan överleva för alltid, utan om det som byggts upp kan överleva den. Om människor, resurser, erfarenheter och tro kan få leva vidare i nya sammanhang.

En församling kan upphöra, men det betyder inte att dess arbete måste göra det.

Equmeniakyrkan behöver både ett språk och en struktur för det. Inte som ett tecken på pessimism, utan som ett tecken på att man tar både historien och framtiden på allvar.

image_pdfLadda ner som PDF
Carl-Henric Jaktlund
Carl-Henric Jaktlund
Carl-Henric Jaktlund är chefredaktör på Sändaren samt författare till en handfull böcker. Han har en bakgrund som journalist på tidningen Dagen, pastor i pingströrelsen samt nationell ledare för Alpha Sverige.

Läs mer

“Ju mer Jesusfokus, desto mer människofokus”

Kyrkan riskerar att bli en trivsam gemenskap utan riktning. För Linda Andréasson handlar framtiden om att åter sätta Jesus i centrum – och låta det förändra både församlingen och mötet med världen.

Förändring är inte ett val – det är en nödvändighet

Måste allt hela tiden förändras? Ja – och nej. Niklas Piensoho skriver om spänningen mellan trygghet och förnyelse, och om varför en levande kyrka inte kan stå still.

”Vi ser att vi alla ber till samma Gud”

Fem kristna traditioner, flera språk och gudstjänster nästan varje helgdag. I Andreaskyrkan i Luleå delar ortodoxa, Equmeniakyrkliga och karenbaptister lokaler. Även domkyrkoförsamlingen hyr in sig med jämna mellanrum.

Vi utlyste klimatnödläge – men var är det andliga nödläget?

Equmeniakyrkan har med rätta tagit klimatkrisen på allvar. Men i ett av världens mest sekulariserade länder väcks en annan fråga: varför talar vi så sällan om den andliga krisen? Om klimatförändringarna motiverar ett nödläge, borde inte människors andliga vilsenhet göra detsamma? Det skriver Joel Backman.