Därför rasar Socialdemokraterna

Raset av stödet för socialdemokraterna har på olika sätt analyserats. Socialdemokraterna själva tror att det beror på folkets rädsla för den stora invandringen, flyktingarna, de asylsökande. Man tycker sig skönja folkets rädsla för att bli av med jobben och att välfärden skall minska och försämras. Därför satsar man på en restriktiv migrationspolitik som en lösning på problemen. Jag tror också att raset har med migrationspolitiken att göra men av motsatta skäl.

Ingen människa kan undgå att ta del av de fasor som drabbar många människor i vår värld. Det rasar krig och konflikter. Det förekommer inre konflikter i länder som skapar omständigheter som i sin tur utvecklar våldsmönster som är så destruktiva att det normala mellanmänskliga beteendet upphör. Vi ser även naturkatastrofer som medför att människor flyr sina hemländer. Alla dessa drabbade människor söker sig till platser där de kan återfå sin mänskliga värdighet, att få leva i fred och att ha någonstans att försörja sig och sin familj. Ett sådant mål är Europa och för många, kan Sverige hägra.

”Den mer restriktiva asyllagstiftningen ska ligga fast”. Det är Socialdemokraternas intention. ”Vi kan inte ta ett större ansvar än Europa i övrigt. Det är en gemensam flyktingpolitik som är avgörande”. Jag uppfattar det som ett naivt sätt att diskutera och hantera problemet. Att säga att vi inte ska göra mer än de andra, när behoven är så stora bör ändras till ”om vi visar vägen och tar emot flyktingar förstår det övriga Europa att satsa på samma sätt.” Tänk dig, Stefan Löfven,  tio barn som står på en sjunkande flotte och betraktas av fyra tillskyndande vuxna. En säger: ”Jag kan ta ansvar för att rädda två av dem”. ”Ja, två var, det är vad vi mäktar med att ge värme och trygghet, vi måste tänka på att klara oss själva och familjen ” och ”Ja, om inte ni andra tar fler gör inte jag det heller”.”Men det är två som inte får någon hjälp och vilka skall vi lämna kvar på flotten?”

Det är i dessa resonemang socialdemokraterna tappar sina röster. Det finns en så stor vilja i den svenska befolkningen att ställa upp för medmänniskan i svårigheter, en självklar inneboende vilja. Det går inte att gå förbi en människa i nöd.

Den danske filosofen Knud E Løgstrup beskrev den tillit som i elementär mening hör till människans tillvaro.  Till vårt mänskliga liv hör att vi normalt möter varandra med naturlig tillit. Så är inte bara fallet när vi träffar en människa som vi känner väl utan det gäller också när vi möter en vilt främmande människa. Det krävs speciella omständigheter för att vi på förhand skall möta en främmande människa med misstro. Livet skulle inte bestå utan kärleken mellan människor, livets bestånd säkras tack var kärlekens makt. Detta benämner Løgstrup är en ”suverän livsyttring”, en enastående livsyttring.

En annan sådan suverän livsyttring är barmhärtigheten. Den är tvingande och har en livsgagnande effekt. Den väller upp inom oss när vi möter en människa i nöd. Vi kan inte gå förbi en människa som utsätts för ett hot, till exempel en människa som fallit i vattnet och inte kan ta sig upp. Barmhärtigheten driver oss då att ge den hotade något att klamra sig fast vid. Genom denna enkla åtgärd ges vi möjlighet att rädda hennes liv. Om vi bara skulle gå förbi och individen skulle drunkna ligger hennes död som en outplånlig skuld på vår fortsatta tillvaro på jorden.  I den stunden låg nämligen den andres liv i vår hand.

Knud E Løgstrup skapade begreppet det etiska kravet. Detta krav är absolut, det är oeftergivligt i sitt anspråk på vår insats. Kravet är ständigt närvarande i livet. Om min uppfattning är att jag bör ta tillvara mitt eget liv, då är jag på denna grund absolut förpliktigad att ta tillvara min medmänniskas liv.

Med dessa mycket kortfattat sammanställda tankar från Knud E Løgstrup vill jag föra diskussionen om hur tilliten och kärleken till medmänniskan tar sig uttryck i vardagen.

Vi överlever inte utan omsorgen om varandra. Utan grundläggande tillit går vi under. De yttre fysiska villkoren för vår tillvaro tvingar fram den tilliten. Vi litar på att vattnet vi dricker är rent, att maten är av god kvalitet och inte förgiftad. Att luften vi andas inte skadar oss. I varje möte mellan människor spelar tilliten en avgörande roll. Men situationen kan förändras. Tilliten kan bytas ut mot misstro och svek. Då förmår man inte att mötas. Det gör ont, sveken sätter djupa spår, sårar och skadar.

Medmänsklighet, oegennytta, osjälviskhet är att hjälpa andra utan att önska något i motprestation och benämns altruism. Till altruism räknas generositet, självuppoffringar, att hjälpa människor med behov och att frivilligt ge vika för någon annans vilja i strid mot ens egen. Medmänsklighet och oegennyttigt beteende är en del i att vara människa. Det finns alltså hos oss alla en vilja hjälpa och stödja den nödställde.

Låt mig återkalla bilden av flyktingströmmarna under 2015. Inne på Centralstationen i Stockholm satt många asylsökande och väntade på en lösning av tillvaron och utanför stod många svenskar, väl organiserade och delade ut mat och kläder. Där var många unga människor som avlöste varandra. Detsamma hände över hela Sverige. Människor fanns där. Själv fick jag kommentaren: ”Det är så fantastiskt att se hur alla arbetar så oegennyttigt”.

Denna självklara vilja att stå upp för sin nödställda nästa gör att talet om vår egen välfärd med ”mer pengar till sjukvård, skola och omsorg”, inte upplevs som relevant förrän vi har en omsorgsfull flyktingpolitik. Vi kan inte gå förbi människan i nöd och se konsekvenserna av detta för att sedan planera för vår egen välfärd. Dessa människor på flykt måste vara inkluderade i vår välfärdsplanering. Jag vet, vi kan inte hjälpa alla, men vi kan göra mer. Med tanke på situationen i världen och vad som kan hända oss själva måste vi förstå att vi måste offra, alltså ge något av oss själva, avstå från något.

Jag anser att tappet av röster beror på en omänsklig asylpolitik. Eftersom människan är skapad för att också se till sin nästa när hon tillfredställer sin egna behov utgör detta även grunden i en politisk ideologi.

Kan Socialdemokraterna, med självaktningen i behåll, sjunga  Internationalen vid nästa landsmöte. Är den förenlig med den föreslagna asylpolitiken?

Upp till kamp emot kvalen./ Sista striden det är,/ ty Internationalen/till alla lycka bär.