Efter nordafrikansk vår och stormig sommar har vi i allt utom vädret fått ordentlig höst. Osäkerhet och oro för den ekonomiska utvecklingen växer till en närmast existentiell rädsla hos många människor. Demokrati bygger på förtroende. Rädsla kan bli farlig för själva demokratin.
Den finansiella och ekonomiska krisen blir en demokratisk kris närd av dubbel misstro, både mot ett system som inte levererar och mot makthavare som inte vill eller kan göra något.
Under de senaste årtiondena av globalisering och snabba förändringar i kommunikationsteknologi och världsekonomi har det setts som oundvikligt att demokratin möter nya problem, när utrymmet för politik och betydelsen av politiska ingripanden begränsas i den gamla nationalstaten.
Universalmedicinen för att då värna om politiken har varit att rikta det demokratiska ansvaret mer mot kontroller och utvärderingar. För att klara detta måste politiker få bättre resurser och väljarna bättre kontakt med och kännedom om sina företrädare. Sjunkande valdeltagande har setts som problemet och personval som lösningen.

Men demokratins problem ligger inte bara i hur förhållandet mellan väljare och valda utvecklas. Det ligger kanske än mer i hur mycket förtroende medborgare har för vad offentliga institutioner gör. När statsmakterna inte levererar och institutionerna mest göder sig själva, protesterar medborgaren, som i det aktuella fallet Grekland, genom att inte betala skatt och inte bry sig.
Riktigt farligt för demokratin blir det när medborgarna i stater som brukat leverera, som Tyskland, upptäcker att de politiska ledarnas lösningar på ekonomiska kriser kräver att det politiska inflytandet minskas. Folkopinionen ses som ett hinder för att nå praktiska lösningar. Oberoende nationalbanker och överstatliga organ utan demokratisk insyn ska sköta affärerna. Det riktigt känsliga i den pågående eurokrisen är att valutan infördes av politiska skäl mot många ekonomers fackinrådan. Dessa politiska beslut förklarar en del av krisen. Men för att ta itu med de nationsövergripande problemen finns ingen politisk nivå där det kan fattas överstatliga beslut med demokratisk förankring. Lösningen lämnas i stället till oberoende experter.

Hur det än går undergrävs demokratin. Tar oss de oberoende experterna ur krisen blir människor nöjda utan demokrati. Fördjupas krisen, får demokratin skulden.
När politik inte längre är möjlig för att ta itu med grundläggande levnadsfrågor men politiska ämbeten fortfarande bjuder innehavarna resurser, prestige och uppmärksamhet, blir det riktigt illa. Dagspolitiken träder, som i Italien, i värsta fall fram som spelplats för underhållare och folkförförare på jakt efter såväl egen vinning som syndabockar. Den som inte förmår något själv, skyller helst på andra.
De som faller för sådana politiker blir delaktiga i deras politikerförakt. De som genomskådar dem har svårt att inte själva uttrycka politikerförakt.
Det är dags att tala allvar om demokratin och politiken.

ANDERS MELLBOURN¶