Håkan Juholt har — åtminstone för stunden — rett ut stormen och gett sig ut på förtroendeskapande turné. Men frågorna om politiska ledares lämplighet, partiernas inre motsättningar och mediedrevens fördärvlighet består.
Håkan Juholts styrka som politiker är drivet i debatter och tal samt en taktisk skicklighet att som oppositionsledare hela tiden påminna regeringen att den inte längre har parlamentarisk majoritet. Mot detta står hans oförmåga att formulera en politik och en ledning i partiet som håller ihop. Förslag till alternativbudget som fick bakläxa i riksdagsgruppen är det mest pinsamma exemplet.
Avslöjandena om bostadsbidraget gav inte belägg för ohederlighet eller brottsligt uppsåt. Men det avslöjar en tafflighet, brist på omdöme och — i klarspråk — dumhet som är lika allvarlig för en ”vanlig hygglig kille” som vill vara högste politiska ledare. Det är inte elitism att kräva högre moralisk och intellektuell resning av en möjlig regeringschef.

Tumultet kring Juholt lär oss också något om den hårda umgängestonen och oförsonligheten inom dagens partier. Ingen hade klara alternativ till efterträdare, när Mona Sahlin tvingades bort som partileda­re. De som fanns blockerade varandra eller ansågs besmittade av närhet till de gamla inre cirklarna. Juholt lyftes fram från de bakre bänkarna och gjorde sedan rent hus med så gott som hela det gamla gardet. Han gjorde sig av med kompetent och erfaret folk. Därmed blev han på flera sätt sårbar.
Bakom maktspelet kring partiledaren de senaste veckorna ligger fortsatta motsättningar mellan partiets olika falanger. Men ingen tycks i det här läget ha vågat framtvinga partiledarens avgång, kanske främst för att styrkeförhållandena är oklara och att heller ingen har en tydlig samlande politik att vilja driva framöver.

Ännu skarpare tycks de inre motsättningarna vara hos Kristdemokraterna, där partiordföranden och partiets gruppledare i riksdagen nu gör upp om makten. Det är en ideologisk strid inom partiet. Men personangreppen på partiledaren Göran Hägglund och hans ledarskap är påfallan­de brutala i tonen. Det är särskilt anmärkningsvärt när Hägglund som person hos allmänheten är betydligt mer uppskattad än sitt parti, vilket inte är fallet med Juholt.
I debatten de senaste dagarna har kritiken också vänts mot medierna och det drev som varit kring den socialdemokratiske ordföranden. Förvisso har det funnits en mediedramaturgi med en allt desperatare jakt på nya avslöjanden. Nyhetsmedierna tycks ha låtit sig utnyttjas av källor som gjort dem till redskap för sina egna strävanden i maktspelet .

I drevens upphetsning finns en fara för medierna att undergräva sin egen trovärdighet. Makthavare har lärt sig att inte spela med. När en politiker — Carl Bildt är här den skickligaste — bara undviker att ge sig i svaromål, dör ”storyn”. Varken allmänheten eller, som i Juholtfallet, åklagaren delar nyhetsmakarnas upprördhet.
Men politiker, skyll inte ifrån er! Budbäraren har aldrig huvudansvaret.

ANDERS MELLBOURN¶