I slutet av våren har det rasat en kulturdebatt i Sverige som inleddes med att Ebba Witt-Brattström, professor i litteraturhistoria, pekade ut ett antal manliga författare för att sexualisera unga flickor och liknade denna typ av författarskap vid ”litterär pedofili” (DN 11/5). En av de utpekade, Karl Ove Knausgård, gick till kraftigt motangrepp och liknade Sverige och det svenska kulturetablissemanget vid ett land bestående av cykloper (DN 20/5). Problemet med svenskarna, menade Knausgård, är att de inte klarar av att hantera något som varken kan beskrivas som ont eller gott. Ambivalens uppskattas helt enkelt inte av enögda cykloper.

Knausgårds artikeln fick stor uppmärksamhet, hade delats mer än 10 000 gånger på sociala medier inom ett dygn och publicerades därefter både i Norge och i Danmark. På lite distans kan man bara beklaga att de båda huvudkombattanterna talade förbi varandra. När Witt-Brattström hade goda argument att ifrågasätta upphöjda manliga författares ohejdade vana att sexuellt betrakta unga kvinnor, så undvek Knausgård möjligheten att idka självkritik.  I stället valde norskfödde Knausgård främst att kritisera den svenska mentaliteten som han menar är alltför inskränkt.

Reaktionen lät inte vänta på sig. Jonas Gardell blev arg så det knakade och DN-medarbetaren Jenny Lindh liknande Knausgård vid ”rödvinslullig frikyrkopastor”. Det sistnämnda uttalandet snarare stärker Knausgårds cyklop-teori om ett enögt svenskt kulturklimat. Frikyrkor och pastorer tycks för Jenny Lindh vara någonting negativt där utgångspunkten blir att dessa inte har något att bidra med i samhällsdebatten.

Knausgårds kritik är intressant, men kanske han sätter alltför stort fokus på Sverige i stället för att se att enögdheten finns i det skandinaviska eller rent av i det västerländska synsättet.

Vi närmar oss den 22 juli då det är fyra år sedan Anders Breivik utförde sina attentat i Oslo och på Utöya. Välkänd är bilden när en småleende Anders Breivik förs till häktet av norsk polis. Kännetecknande, vilket jag lyft fram tidigare i Sändaren, är att Anders Breivik hade säkerhetsbälte på sig under polis-transporten. Här har en människa just mördat 77 personer, men alla är vi så präglade av skandinaviskt säkerhetstänkande att till och med en massmördare med självklarhet använder säkerhetsbälte i polisbilen. Detta är naturligtvis en liten detalj, men frågan är hur många andra områden vi skandinaver eller västerlänningar med samma självklarhet utgår ifrån att våra perspektiv är det normala. Det gäller oavsett om det handlar om religion, moral, värderingar eller kultur. 

Jesus talade om vikten att plocka bort det som hindrar synen hos oss själva, innan vi påpekar andras brister. Att vara klarsynt är en utmaning. Förutsättningen för större klarsynthet är väl någon form av kritisk distans till det som betraktas som självklart i en kultur. Kanske är det bara de människor som inte riktigt passar in i ett majoritetssamhälle som kan utveckla den förmågan. Då kanske i själva verket fördomarna och det negativa i att vara ”frikyrklig” eller ”frikyrkopastor” kan bli en styrka i cyklopernas värld.