Det är märkligt att lösningen på all världens problem i denna globala och högteknologiska tid tycks vara murar.

Murar av sten och betong, minerade murar, taggtrådsförsedda murar, och till och med murar av sand, som i Västsahara.

Murar som numera byggs främst för att hålla stånd mot migration och terrorism.

För några år sedan firades 20-årsjubileet över Berlinmurens fall. Kanske var vi många blåögda som trodde att vi då började nå slutet på den murala eran. 

Så fel vi hade. Samtidigt som globaliseringen ökar, och gränser utplånas, finns en högst påtaglig utveckling i rakt motsatt riktning. Murar byggs och förlängs och förhöjs i oroväckande takt. Sedan 1991 har minst 26 nya byggts mellan länder, enligt en uppsats från Lunds universitet.

Muren mellan USA och Mexiko, tänkt att hålla illegala immigranter borta, Israels barriär på Västbanken, tänkt att hålla terrorister borta. Botswanas två meter höga stängsel mot Zimbabwe,  Indien som praktiskt taget byggt in Bangladesh, för att inte tala om Saudiarabiens planerade flera meter höga betongmur mot Irak.

Och nu är det Kenyas tur. Redan ett par veckor innan skolmassakern i Garissa meddelade den kenyanske inrikesministern att den nya muren ska börja byggas i staden Mandera,  sammanväxt med den somaliska staden Bulahawa.

Muren planeras bli ungefär 200 kilometer lång, men den kenyansk-somaliska gränsen är över 600 kilometer, och möjligheten att med hjälp av en mur få till en effektiv gränsbevakning beräknas vara försvinnande liten. Särskilt som polisen i Kenya anses vara extremt korrumperad.

Huvudsyftet med den kenyanska muren är att hindra den somaliska terrororganisationen al-Shabaab att komma in i Kenya och utföra nya dåd. Något som är dömt att misslyckas också för att Dadaab, världens största flyktingläger ligger alldeles vid gränsen, tio mil från Garissa. Dadaab har nära 400 000 flyktingar, de flesta somalier och här är al-Shabaab verksamma sen länge.

Signaler har därför också kommit om att Kenya vill stänga Dadaab. Ett hot som, om det genomförs, skulle få oanade konsekvenser.

Under tiden bombar Kenya baser inne i Somalia, och man kan tänka sig att somalier utsätts för olika former av repressalier.

Men murar, bomber och förtryck leder inte till trygghet, varken i Kenya eller på andra ställen. Att försöka måla konflikten i religiösa termer hjälper knappast heller. Även om det är en oomkullrunkelig sanning att kristna i allt större omfattning, bokstavligt talat får klä skott för det växande hatet mot väst och USA.

Att skjuta kristna blir en extra krydda på moset för en militant islamistisk organisation, ett sätta att sprida skräck och fasa, förklarar Anders Sjögren, forskare på Nordiska Afrikainstitutet och Kenya-expert i en intervju i Kyrkans Tidning.

Han rekommenderar samma medicin här som på andra platser. Först och främst ett kompetent underrättelsearbete, sedan en klok fördelningspolitik som ger mer till regioner och grupper som i dag är diskriminerade. Och hårda tag mot den utbredda korruptionen.

Det behövs. Och det är bråttom. Görs ingenting snart händer det igen. Och igen.