”När de nya betygskriterierna infördes satt min man och jag i ett utvecklingssamtal och sa att denna rådande och dominerande kunskapssyn förutsätter en typ av intelligens som underbara barn de facto inte har. Hur kan det vara så orättvist? Hur kan man göra det så omöjligt? /…/ Utifrån målkriterierna i nuvarande läroplan kan man dra slutsatsen att tämligen många förutsätter förmågor som barn med neuropsykiatriska diagnoser inte har. /…/ En av våra BUP-psykologer sa vid ett tillfälle att det amerikanska skolsystemet hade passat underbara barn bättre.” Citatet är hämtat ur bok När livet stramas åt skärps blicken av föräldern till ett barn med en neuropsykiatrisk diagnos, Sofia Camnerin.
Det är alltfler i Sverige som har det så. Barnen platsar ofta i den vanliga skolan. Som verksam i förskoleklass funderar jag mycket över vilka dessa barn var innan diagnosfloran uppstod. Var fanns de förr? Jag tror att både Pippi och Emil i Lönneberga hade fått diagnos i dag. De hade förmodligen fått sina första åtgärdsprogram redan i förskolan och hos elevhälsan hade akten växt för varje år i skolan. Mycket ordningsproblem handlar om dessa barn. Men inte för att de är mer onda än andra. Ibland är det tvärtom så att dessa barns problem är att de har en starkare känsla för rätt och fel, och att de därför slår bakut när allt tycks dem fullständigt uppåt väggarna meningslöst och orättvist.
Medan andra elever fogar sig efter att en vuxen förmedlar nationellt bestämda innehåll, som ofta ska göras genom att alla i en ganska stor grupp ska göra samma uppgifter under bestämd tid och på en bestämd plats, följt av någon form av prov eller redovisning. De nio, snart tio, obligatoriska åren av skolplikt, ska ge alla barn ungefär samma förmågor och kompetenser.
En av de internationella professorer som pekat på problemet med detta är Gert J Biesta. Hans föreläsningar för politiker och lärare i våra grannländer finns på nätet, men vårt system är värre än de flesta grannländer. I vårt land har sedan länge nervärdering och rädsla för religion blivit så stark att vi till skillnad från våra grannländer har förbjudit både hemundervisning och livsvisdom i undervisningen. I lagtext återfinns förstås inte ordet ”livsvisdom” – utan där står ”undervisningen ska vara icke-konfessionell” – men i praktiken handlar det också om det. P1:s God Morgon-världen-krönikör Johan Norberg problematiserade klokt den samtida skolpolitiken i december. Han landade i att det som robotar frigör och utmanar oss och våra barn till, kanske framförallt, är mänskliga möten. Passion, kreativitet och omdöme skiljer människor från de programmerade.
Förr kunde jag hänvisa barn som inte passade i den vanliga skolan till filosofiska och religiösa alternativa, såsom Waldorfpedagogiken, men i dag behandlas Waldorf som vore det en träningsskola för Islamiska staten. Den kreative kan förstås kalla islam för arabisk kultur och kristendom för svensk kultur, inte minst genom religiösa berättelser som Astrid Lindgrens, men det handlar inte bara om berättelser och traditioner. Det handlar om djupare och viktigare saker, nämligen kunskaps- och människosyn. Mitt i all dokumentation av kränkningar, nationella prov, check-listor för olika anpassningar för olika diagnoser och ytterst medicineringar för att dämpa barnens passioner, så borde vi stanna upp och kanske läsa Martin Bubers Du och Jag om att vi blir till i de mänskliga mötena.
Problemet med 1994 års läroplan var inte flum, utan brist på bildning och värdegrundsarbete, som var ett arv av den lärarutbildning och skolpolitik som dominerade under 1900-talet. Det var en social ingenjörskonst som bröt klassklyftor, men som samtidigt tappade sin kontakt med den takt och de förutsättningar som trots allt är biologiska. Jag tror inte på att gå tillbaka till att alla ska fostras efter Martin Luthers lilla katekes, men jag tror att mycket ohälsa och kränkningar i skolan skulle förebyggas om vi lät livsvisdom, från olika traditioner, få ta plats och bli mer diskuterade i skolan.
Sofia Camnerin är inte den enda som beskriver hur läkarna i dag fungerar som både själavårdare och domedagspredikanter. Jag vill inte ha tillbaka kyrkor som utesluter människor utifrån syndakataloger eller som skrämmer människor med helvetet, men jag tror att skolpolitiker, rektorer, lärare, föräldrar och inte minst många unga, skulle må mycket bra av om det samtal om människo- och kunskapssyn, som var intentionen 1994, fick bli basen i arbetet för jämlikare Pisaresultat och bättre skolhälsa. Ibland leker jag med tanken att läkarna borde sjukskriva och diagnostisera skolsystemet, men det vore kanske lite väl konfessionellt?
Nicklas Sundberg
Undervisar i förskoleklass i Majorna
LÄGG TILL NY KOMMENTAR