I år blir det mjuka klappar i Hjo

– Just nu virkar jag, säger Kerstin Johansson. Jag tycker om stora projekt! Mina barn vet att jag är sådan. Det blir inte stickade julklappar till barnbarnen i år, men handgjorda. Ett år stickade jag tröjor till alla, och ett år stickade jag mössor.

– En av mina svärsöner ska få mössa och sockor, säger hennes dotter Cecilia Forsberg. En annan svärson ska få en luvtröja – han är lång och smal, så när han köper tröjor är de alltid för stora. Tre koftor ska bli klara till jul­dagen och nyårsafton.

Handarbetar hemma

Deras hantverkskvällar varje onsdag på Torggatan 3 i Hjo, där Equmeniakyrkan har sina lokaler, avslutades den 23 november. Nu handarbetar deltagarna hemma i väntan på första träffen efter nyår – och för att bli klara med årets julklappar.

– Jag arbetar för Tomten i kvarnen också, säger Cecilia Forsberg. Det är en tradition som vi har här i Hjo: att barn kan lämna in önskelistor, och så får de komma och hämta en julklapp hos tomten. I år har jag lovat hundra möss. Fast jag ska sy dem, som tur är, inte virka eller sticka dem.

Glädjen man kan få tillbaka när man ger något handgjort är obeskrivlig. Jag gör gärna något till dem som inte kan själva.  Cecilia Forsberg

Kerstin Johansson är alltså mamma till Cecilia Forsberg, och den senaste tiden har de varit tre generationer stickare i familjen. Initiativet med hantverkskvällar i kyrkan kommer från mellan­generationen:

– Vi är i Equmeniakyrkan för att jag är medlem, säger Cecilia Forsberg. Det fanns ingen syförening i församlingen sedan tidigare, utan det är scouterna som har haft marknader och sålt hantverk. Jag har ett stort handarbetsintresse, och alla de ­andra grupperna här i stan hade ­tider som inte fungerade för mig. Jag ville ha en samling på kvällen, 18–20 ungefär, när det blir mörkt.

Hösten 2019 samlades 10–15 personer varje onsdagskväll, och när det gick att börja igen efter att pandemirestriktionerna hade tagits bort hade några av dem hunnit hitta nya sammanhang, men mellan åtta och tio har dykt upp på träffarna nu under hösten.

– I början tog jag med mig vad jag kan, något varje gång: stickning, virkning, bandvävning, slynggaffel, broderi, medeltidssömnad … jag ville inspirera till lite nytt och kanske få med några nya, säger Cecilia Forsberg. Vi har ju en folkhögskola här i Hjo. Jag har fortfarande alltid med mig material ifall det skulle komma någon ny.

Väckt mycket uppmärksamhet

Att ett hemstickat plagg blev utsett till årets julklapp i år har väckt mycket uppmärksamhet i media, och både Cecilia Forsberg och Kerstin Johansson talar om vilken glädje mottagare har visat tidigare år.

– För mig är det rogivande att handarbeta, och folk blir glada, säger Cecilia Johansson.

– Ja, det är uppskattat, säger Kerstin Johansson. Jag har gett saker till mina arbetskamrater. En gång fick en kollega en sjal, och det visade sig att restgarnerna som jag hade använt upp var precis hennes färger. Jag märker att folk tycker att det är kul att få något som jag har gjort.

– I år har jag frågat tio personer om deras fotstorlek – det är sådana som inte väntar sig att få någon julklapp av mig, berättar Cecilia Forsberg. Glädjen man kan få ­tillbaka när man ger något ­handgjort är obeskrivlig. Jag gör gärna något till dem som inte kan själva. De kan hjälpa andra på andra sätt.

Värdet större när man ger av sin tid

Hon talar om att en handgjord present inte bara är ”att byta pengar” utan att värdet är större när man ger av sin tid.

– Och det är inte tjänster och gentjänster heller, säger hon. Jag brukar säga att det är en hjälpande hand. Det tycker jag mer om.

– Vi måste försöka komma ifrån slit-och-släng-samhället, säger Kerstin Johansson. Mina barn är uppväxta med mycket hemstickade tröjor och hemmasytt.

På hantverkskvällarna i kyrkan kan man ta med sig vad man vill, och hon berättar om en deltagare som hade haft en halvfärdig tröja liggande i 20 år och som blev klar på en vecka när hon väl kom i gång igen.

– Många hantverk växte ju under pandemin, och det finns så mycket instruktionsfilmer på Youtube, säger Cecilia Forsberg. Nu är det fler yngre som handarbetar också, och här i stan har vi ett UF-företag som säljer virkade handledsvärmare. Intresset finns, så det gäller bara att nå ut. Hos oss är alla välkomna, och vi lär ut det vi kan. Vi är inte någon hjälpstickningsgrupp, men jag berättar om utmaningar från en grupp på Facebook. Nu i december var det ingen insamling, utan utmaningen var att sticka klart saker och att göra en oväntad julklapp att ge bort. Det tyckte jag om!