Jämfört med statskyrkans ofta ståtliga byggnader var frikyrkokapellen enkla och anspråkslösa, nästan alltid uppförda i trä och sparsamt utsmyckade. Ändå föddes det moderna Sverige snarare i kapellet än i katedralen.

Kapellen uppfördes av vanliga människor, av arbetare och bönder som drev verksamheten i demokratiska föreningar. I kapellet lärde sig människor att också de fick höras, det var inte bara prästen som kunde förmedla ett Guds tilltal till församlingen. Innanför kapellets väggar fann man en gemenskap – som ibland inneslöt och ibland uteslöt – men som betydde något för människor och för bygden.

Sam Vesterberg växte upp i ett kapell. Hans pappa var pingst­predikant långt ifrån städernas mer glamorösa pingstförsamlingar, hans resa gick från små kapell till andra små kapell i Norrlands inland. Det sista blev Avaträsk, där både han och hans fru dog när Sam bara var 14 år gammal.

– Jag var så liten att tiden i kapellen blivit något av en fantasivärld för mig, säger han.

Sams egen livsresa blev en annan. Han flyttade till Göteborg under det röda 1970-talet och engagerade sig i vänsterkretsar, han sjöng bland annat i proggbandet Nynningen. Men under 2000-tal­et har han alltmer intresserat sig för sina rötter och också spelat in en skiva med gamla väckelsesånger.

– Som pingstbarn så förväntas man att antingen vara jättefrälst eller så ska man vara djupt traumatiserad och ta avstånd. Jag är varken det ena eller det andra. Men jag älskar sångerna, säger Sam.

När han träffade sin nuvarande fru Kari Hahne Lundström gjorde de tidigt en resa till det sedan länge övergivna kapellet i Ava­träsk, i Dorotea kommun i Västerbotten. Kari har inte några rötter i frikyrkan, men blev ändå djupt berörd.

– Avaträsk låg mitt ute i ingenstans. Vad var det som gjorde att människorna kom hit? Vad var det som de bad om? Hur blev de tröstade? De måste haft en stark tro, säger hon.

Där föddes idén om en utställning, något som blivit verklighet i Frölundas kulturhus i Göteborg.

Utställningen Övergivna kapell består av två huvudspår: dels av bilder och föremål från svenska missionshus, dels av Karis, som är konstnär, tolkningar av det kristna traditionella bildspråket. Därför kan en väldig pärlplattstavla av jungfru Maria, som hämtad från en katolsk kyrka, hamna intill en talarstol från ett av Missionsförbundets tidigare kapell utanför Grums.

– Min pappa trodde nog inte ens att katoliker kom till himlen, säger Sam och ler snett.

Inne i utställningslokalen har de samlat tramporglar, dragspel och gitarrer. Där finns fönstret från ett kapell som bidrar till att återskapa känslan av en mötessal, där finns också en hörna som skulle kunna vara hämtad från en liten pastorsbostad. Sam minns hur hans pappa brukade sitta vid skrivbordet när han förberedde sin predikan. Från den gamla radion hörs en väckelsepredikant, det är faktiskt Sams pappa som predikar i början av 1960-talet.

Den som någon gång varit i ett litet kapell på landet kommer att känna igen känslan. Samtidigt skapar utställningen ett vemod när man möts av alla bilder som visar kapell i olika stadier av förfall. Det är vackert på det vis som en ruin kan vara skön, men det minner också om det som gått förlorat. Människor har flyttat bort från landet till städerna, människor har lämnat en levande kristen gemenskap för något annat.

– Alla känner redan till syndakatalogen, och det som kunde vara negativt. Vi ville i stället fånga den kärlek och solidaritet som fanns, det goda, säger Kari.

Även om hon inte är uppväxt inom frikyrkan började hon långt innan hon träffade Sam experimentera med kristen symbolik. I utställningen kan man se jungfru Maria på löv och Jesus som en tändstickstavla. Hon har också skapat änglar med gomspalt och en Jesus med Downs syndrom.

– Vi trodde kanske att människor skulle bli provocerade. Men det har inte skett. Kanske för att man känner att det vi gjort inte är illasinnat, säger hon.

Vad har det då gjort med henne att ägna så mycket tid åt att måla Jesus, Maria och helgon?

– Jag trodde jag skulle komma fram till något säkert, antingen att jag trodde på det eller att tog avstånd, men det har jag inte gjort. Jag funderar fortfarande, säger hon.

Utställningen har fått många ­positiva reaktioner och visas i Frölunda kulturhus i Göteborg fram till den 6 februari. Kari och Sam hoppas att den ska kunna visas på andra håll i Sverige också, men inget är ännu klart.

Projektet har tagit flera år men de är fortfarande fascinerade av väckelserörelserna och kapellen.

– Detta är en historia om en folkrörelse. Det handlar om att man ville ut ur mörkret, precis som arbetarrörelsen ville det. Ja, man ville till himlen, men inte bara det. Framförallt var man läsare, och läsning och studier gjorde att det i många fall gick bra för dem i livet.