Vad är Equmeniakyrkan?

Sändaren är en tidning med stor bredd i sin bevakning, men mycket av bevakningen belyser skeenden inom Equmeniakyrkan, med en utblick mot världen utifrån dessa glasögon.

1992 startade Sändaren efter att Svenska Missionsförbundets tidning Svensk Veckotidning och Baptistsamfundets Veckoposten slagits ihop.

De två samfunden ingår också som två av tre parter i den sammanslagning som idag heter Equmeniakyrkan.

Equmeniakyrkan i nära samarbete med Svenska Kyrkan

Equmeniakyrkan har ett nära samarbete med svenska kyrkan, som bygger vidare på en tradition där Svenska Kyrkan och Missionskyrkan efter många år av splittring och sedan samtal, skrev samverkansavtal med varandra 2006.

Equmeniakyrkan är del av Sveriges Kristna råd och är alltså ingen sekt, utan delar trosbekännelse med övriga kristna samfund vad gäller Jesu liv, död, treenigheten med mera.

Förenklat förklarar samfundet sin inställning till tro så här på sin hemsida:

Gud älskar världen, allt skapat och hela skapelsen. I Jesus blir Gud konkret och mänsklig. Med sin Ande är Gud här och nu, närvarande och verksam.

Equmeniakyrkan och mission

Equmeniakyrkan har en lång historia av missionsarbete i stora delar av världen, inte minst i Kongostaterna där svenska Missionsförbundet än idag har en särskilt stark ställning.

Även baptisterna har en stark missionshistoria med tydliga spår över världen.

Inför tio-årsjubileet talade Sändaren med Karin Wiborn, idag biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan, men också en av de tongivande rösterna kring samgåendet i rollen som missionsföreståndare för dåvarande Svenska baptistförbundet:

Karin Wiborn. Biträdande kyrkoledare och med från början. Foto: Equmeniakyrkan

2011 togs beslutet om om att bilda Equmeniakyrkan. Som missionsföreståndare för Svenska baptissamfundet hade Karin Wiborn en nyckelroll i tillkomsten.

Här berättar hon om den kamp och de drömmar som ledde fram till Equmeniakyrkans födelse.

Karin Wiborn mer eller mindre föddes in i ekumeniken. Hennes pappa Stig Sköld, pastor i Svenska baptistsamfundet, hade samarbete mellan frikyrkosamfunden som en hjärtefråga. Själv minns hon från unga år konferenser och samlingar med ungdomsförbunden inom Metodistkyrkan och Svenska missionsförbundet, men även med Örebromissionen.

– Jag är uppvuxen med idén att vi som samfund någon gång skulle gå ihop med ett annat samfund, säger hon till Sändaren.

Som engagerad i Svenska baptistsamfundets ungdomsförbund (SBUF) drev hon på för ett samgående med de unga inom Missionsförbundet och Metodistkyrkan, det som 2007 blev Equmenia. Svenska baptistsamfundet närmade sig även på andra plan Missionsförbundet; under 1990-talet blev Sändaren en gemensam tidning och den teologiska utbildningen samordnades.

När Karin Wiborn tillträdde som missionsföreståndare i Baptistsamfundet 2003 tyckte hon att målet att bilda en ny och bredare kyrka var ganska självklart.

– Ungefär 40 procent av våra församlingar var gemensamma. Om man såg krasst på oss som samfund så stod vi oss ganska slätt utan ekumeniken, säger hon.

MEN DET som var en naturlig väg för henne var det inte för alla andra. Ett försök i början av 2000-talet att gå samman slutade i ett misslyckande och enligt Karin Wiborn ledde det till att relationerna mellan Metodistkyrkan och Missionsförbundet blev ganska kyliga. Men vändningen kom när samfundsledningarna möttes och började att samtala på allvar några år senare.

– Först var det nästan som att vi inte skulle ha något med varandra att göra. Men när vi tog oss förbi den känslan så lättade det. Vi insåg också att många beslut redan vara fattade, som ett gemensamt ungdomsförbund och en gemensam utbildning, säger hon.

Men det var viktigt att inte hasta fram. Karin Wiborn tror att en nyckel till framgången var att man lät processen ta tid, och att både förespråkare och kritiker bjöds in för att delta i samtalen.

– Det som tog skruv var ju att vi skulle bilda en ny kyrka. Equmeniakyrkan är inte en sammanslagning utan något nytt. Det var ett sätt att komma förbi revirtänkande mellan samfunden, även om det självklart även förekom, säger hon.

Vilka förväntningar och förhoppningar fanns det inför samgåendet?

– Jag kommer ihåg mina egna drömmar. Jag tänkte att Metodistkyrkan och Baptistsamfundet hade egna tydliga teologiska bidrag. Vi baptister hade med oss frågor om religionsfrihet och mänskliga rättigheter, frihet och gemenskap. Metodistkyrkan blev aldrig så stor på svensk mark men utgör ju ändå grunden för väckelserörelsen i Sverige och den teologin var intressant att utforska. Missionsförbundet hade ju som samfund lyckats bäst med att nå människor, men samtidigt tyckte jag att de blivit ganska präktiga med åren. Jag längtade till ett Missionsförbund som var befriat, och såg det också framför mig, säger hon.

ÄVEN OM det förekom många samtal och möten mellan företrädare för samfunden så gjordes det aldrig en egentlig konsekvensanalys där fördelar och nackdelar vägdes mot varandra.

– I dag hade vi nog jobbat mer med konsekvensanalys, men det var inte lika vanligt då. Samtidigt var ju detta ett arbete som pågått i decennier och inte ett hugskott. Och vi funderade ju också över nackdelar. Som baptister såg vi ju att relationen till Evangeliska frikyrkan, som också varit stark, kunde påverkas, säger hon.

Karin Wiborn blev redan 2006 övertygad om att de tillsammans skulle kunna bygga en ny kyrka då hon såg att samfundsledningarna drog åt samma håll. De upplevde också att detta var Guds vilja.

– Vi vävdes ihop på något vis. Det gav mig råg i ryggen, säger hon.

Men det fanns kritik. Inom Missionskyrkan fanns det de som tyckte att deras samfund borde väga tyngst eftersom man var betydligt större än de två andra samfunden tillsammans.

Togs det för stor hänsyn till Baptistsamfundet och Metodistkyrkan på bekostnad av Missionskyrkan?

– Jag sa till Missionskyrkan flera gånger att de var generösa, för det tycker jag att de var. Men grunden var ju en vilja att skapa något nytt, inte att gå samman. Därför handlade det inte om att varje samfund skulle behandlas efter sin storlek, säger hon.

– Jag tycker också man kan se att baptismen och metodismen har tydliga teologier med internationell samhörighet, på ett sätt som inte Missionskyrkan har. Missionskyrkan är svensk, och omfamnar på ett sätt både det metodistiska och det baptistiska arvet, säger hon.

INOM EQUMENIAKYRKAN har ämbetssynen blivit omdebatterad då somliga tycker att metodismens teologi med mer hierarkiska inslag har fått ett för stort genomslag. Det rör sig om hur den som avskiljs till tjänst som pastor ska betraktas. Är det mest ett praktisk arrangemang då alla församlingsmedlemmar egentligen är kvalificerade att leda nattvarden, döpa och viga eller finns det vissa uppgifter i församlingen som är förbehållna en ordinerad pastor?

Karin Wiborn har följt den debatten och menar att spänningen mellan dessa ideal redan fanns inom Missionskyrkan. Själv känner hon sig mer hemma i den tradition där pastorns ämbete är mindre poängterat.

Att Equmeniakyrkan skulle växa var inte ett huvudmål när samfundet bildades. Men drömmarna fanns där. I sitt tal under bildarmötet den 4 juni 2011 utmanade Johan Nilsson, ordförande i Equmenia, lyssnarna: ”Om ni lovar att göra ert yttersta för att fler församlingar ska växa, så lovar vi att göra vårt yttersta för att fler föreningar ska växa.”

MEN TILLVÄXTEN har uteblivit. Equmeniakyrkan har förlorat medlemmar varje år sedan starten och är nu nere på under 60 000 medlemmar. Denna utveckling är kanske inte så förvånande då alla bildarsamfund redan hade bakom sig decennier av nergång.

– Om man ser på politiska partier och många andra föreningar så förlorar de stadigt medlemmar. Det är inte ett försök att förklara bort, men något vi måste komma ihåg, säger hon.

– Men vi ska prata om hur framtiden ser ut och att vi har faktiska problem. Det som gör mig lite orolig är att det kan stjäla för mycket fokus från vårt uppdrag. Vi kan tappa det sociala och diakonala om vi blir alltför upptagna av vår statistik, säger hon.

Hon berättar om ett möte med själavårdaren Göran Bergstrand när hon var ung pastor i ett krympande samfund. Hon delade oron över framtiden med honom.

– Han sa att evangeliet dör aldrig, det tar nya vägar, även om kyrkor försvinner. Det var trösterikt och har hjälpt mig att stå ut med att saker förändras. Vem vet vad som sker i framtiden? Samfundets tid är kanske förbi?

Men kan det verkligen vara meningen, att Equmeniakyrkan ska tyna bort?

– Vi ska inte blunda för verkligheten utan måste analysera den och se hur den utmanar oss. Det jag är nyfiken på är församlingar som ökar, hur gör de? Vad kan vi lära av dem? Och vad kan vi lära av väckelserörelserna under 1800-talet? Där var söndagsskolan viktig, man tog sig an barnen och kände en nöd för dem, det kan inspirera idag, säger hon.

Den väckelseperioden präglades inte enbart av söndagsskola och socialt engagemang, det fanns också en stor passion för evangelisation. Många vittnade för familj och vänner om nåd och omvändelse, och berättade om den nya gemenskap de funnit i församlingen.

Vilket utrymme finns det för väckelsekristendom i dag i Equmeniakyrkan?

– Jag har precis läst en text om den tiden, och det är verkligt rörande. Men man kan inte applicera det rakt av på vår tid. Men glöden för att leva i samhället, men ett budskap om att Jesus som älskar, det är ju centrala frågor som vi kanske inte ägnat oss så mycket åt när vi arbetat mycket internt på att bygga den nya kyrkan, säger hon.

Hur tror du att Equmeniakyrkan ser ut i framtiden?
- Under de kommande åren, tonåren, hoppas jag att vi hittar vår identitet lite tydligare, och känner att vi har rottrådarna långt bak i svensk väckelserörelse. Jag hoppas att vi lyfter blicken utanför oss själva och ser vilket vårt bidrag är in i svensk kristenhet och in i världen.

JONATAN SVERKER

(denna text publicerades i samband med tioårsjubileet sedan besltet togs, 2021)

Kort historia om Equmeniakyrkans grundarsamfund:

P.P Waldenström, en missionförbundslegendar Foto: commons

Svenska Missionsförbundet/Kyrkan

Bildades 1878 efter meddelande om att ett nytt missionssällskap med namnet Svenska Missionsförbundet formats i Stockholm. De två första missionsföreståndarna blev EJ Ekman och PP Waldenström, trots att den senare inte var med vid bildandet och länge hade velat se att förbundet fortsatte vara en väckelserörelse inom statskyrkan. Men efter att han gjort sig ovälkommen bland sina vänner i EFS genom att anta en ”ny” hållning i försoningsläran där betoningen lades allt tyngre på Guds kärlek än på straff. Många av de missionsföreningar som fanns ute i landet anslöt sig till den framväxande samfundsbildningen och runt 1920-talet räknades antalet medlemmar i hundratusental.

Cral-Gustaf Cederströms klassiska målning "Baptisterna"

Svenska baptistsamfundet

1848 bildades den första baptistförsamlingen i halländska Vallersvik efter att fem personer där mottagit troendedopet. Att låta sig troendedöpas var ett brott mot hela den svenska kulturen och blev stort uppmärksammat i sin tid. Vad som kan framhållas är att dess atidiga baptistföreningar också är att betrakta som Sveriges första verkligt demokratiska sammanslutningar där varje man och kvinna hade en röst var. Detta nära ett sekel innan samma rättigheter infördes i de allmänna valen. Baptisterna kom att präglas av en kongreationalistisk syn på församlingsliv, där varje enskild församling har oinskränkt frihet att bestämma över sina egna angelägenheter. Ur baptismen i Sverige kan även spåras rörelser som Pingströrelsen och dagens Evangeliska frikyrka (via bland annat Örebromissionen och Fribaptisterna). När Örebromissionen lämnade svenska Baptistsamfundet stod det på sin medlemsmässiga topp med runt 68 000 medlemmar, 1930-tal.

Metodistkyrkans utbildningscentrum Överås i Göteborg. Ännu i Equmeniakyrklig ägo. Foto: Commons

Metodistkyrkan i Sverige

Metodistkyrkan är en global kyrka som betytt mycket även för utvecklingen av Svensk frikyrklighet, även om den själv aldrig blev så stor den kanske kunde ha blivit. När den engelske metodistpastorn George Scott anlände i Sverige med John Wesleys lära i bagaget var svenskarna visserligen öppna för den verksamhet han bedrev mellan 1930-42. Men det hårda konventikelplakatet som gjorde det nära nog omöjligt att fira gudstjänst på annat sätt än Lutherskt, lät istället Metodisternas inflytande framför allt bli viktiga frön för den snart framryckande frikyrkliga väckelsevågen. Scotts inflytande över pionjärer som Carl-Olof Rosenius (EFS) och därigenom PP Waldenström med flera är oöverskådligt. Metodismen själv fick dock inget starkare fäste innan ett antal hemvändande sjömän tog med sig läran från Amerika på 1860-talet, och fick rätt till att starta erkänd verksamhet 1876. Metodismen sticker i den Equmeniakyrkliga tresamheten ut med sin mer episkopala prägel – och de rober som ämbetsmän bär vid högtidliga tillfällen i Equmeniakyrkan är ett arv från dem.

Varför heter Equmeniakyrkan som det gör?

Vi tar det direkt från de som lade fram det;

Ulrika och Olle Engqvist från Umeå var de första att lägga fram namnförslaget Equmeniakyrkan på Kyrkokonferensen 2013:

– En kommentar från vår elvaårige son fick oss att agera, säger Ulrika.

För åtta år sedan var makarna Ulrika och Olle Engqvist ombud för Hedlundakyrkan i Umeå vid Gemensam framtids kyrkokonferens som som skulle besluta vad den nya kyrkans namn skulle bli. Kyrkostyrelsens förslag Gemensam kyrka var det givna alternativet. Trodde alla.

Ulrika minns:

– I min dagbok för konferensens första dag skrev jag: ”Det känns ganska meningslöst att föreslå något annat namn eftersom det ändå kommer att bli Gemensam kyrka.” På kvällen nämnde vi namnet Gemensam kyrka för vår elvaåring Isac och fick kommentaren: ’Vad då Ge-mig-en-ensam-kyrka?’

– Vi såg på varandra och sa: ”Vi kan inte ha ett samfundsnamn som låter som en ensam kyrka!”.

DÅ BLEV det tankeverkstad hos Engqvists. Dagen därpå sökte de upp Påverkanstorget.

– Vi hade förstått att man kunde lägga fram förslag där, säger Olle.

– Vi hade landat i att Equmeniakyrkan var det ”minst sämsta” namnet – ett namn vi kunde välja för ungdomarna; de hade ju redan själva valt Equmenia, konstaterar Ulrika.

– Eftersom det på den tiden var så man måste göra, skrev vi under förslaget med Hedlundakyrkan. Vi var först ut, men andra stöttade förslaget som hade kommit upp oavsett oss, betonar båda.

DEN KVÄLLEN samarbetade de intensivt för att skriva och klocka anförandet.

– Eftersom vi lade förslaget först skulle vi tala först. Av oss två valde vi mig som talare, säger Ulrika.

– Det var inte särskilt många motförslag, minns vi, men väldigt många som stöttade vårt förslag – till vår förvåning.

På kvällen skrev Ulrika i sin dagbok: ”Det var inte meningslöst!” På söndag kväll skrev hon: ”Det känns overkligt än i dag och omöjligt att förklara för de som inte var med.” Kyrkokonferensen valde namnet Equmeniakyrkan med stor majoritet: 81% i andra röstningen.

Hur känns det att ha lanserat en ny kyrkas namn?

– Dels ingenting, för vi var inte ensamma om att argumentera för det, svarar Ulrika.

– Och andra sa att de skulle ha lagt fram förslaget, fyller Olle i.

– Så det är varken vår förtjänst eller skuld, ler Ulrika.

– Men det var häftig och omtumlande att vara med om det!

Hur tycker ni att namnet har landat?

– Bland de som har anammat namnet säger många ’ni/vi i Equmenia’, och inte hela namnet. Det hade underlättat om Equmenia hade lagt till Ung i ett tidigt skede. Vi kan förstå att de kände att de var först, så varför skulle de behöva lägga till Ung? Men samtidigt är det ju lite så att ’vi gjorde det här mycket för er skull, så ...’.

– I samhället tror många att Equmeniakyrkan är en stadsdelskyrka i Svenska kyrkan. Men hur viktigt är det egentligen att de vet vilket samfund vi tillhör? Det är väl viktigare att veta vad vi står för?

Hedlundakyrkan var tidiga med att sätta upp ljuslådan med mosaikkorset på entréväggen. Här har team Engqvist ett önskemål:

– Ljuslådorna ser lite ”ICA” ut. Vi har föreslagit att göra korset av olika metall för samma effekt. Det skulle pryda kyrkorna!

Till sist: Vad tycker ni själva om det kyrkonamn ni föreslog?

– Vi kan hålla med kritiken om att det är ett krångligt namn, men det visar i alla fall på enhet och inte på en ensam kyrka, ler Ulrika och Olle.

IRENE STRÅLBERG

(Artikel skriven i samband med 10-års jubileet 2021)