”Barn har så fina tankar om Gud”

– Jag har lärt mig att tidigt knäppta händer räddar från mycket. Det ger inte samma effekt att börja varna för kriminalitet och annat när de är femton, det bästa är att tidigt visa vägen. Anita är väldigt intresserad av samhället, och har alltid gjort vad hon kan för att så det goda i alla situationer. 

Stöd i en orolig tid

– Nuläget gör mig fruktansvärt ledsen. Barnen är rädda hela tiden, och föräldrarna också. Jag önskar jag kunde göra mer men åldern hindrar mig. Men jag kan be för barnen och prata med dem. Anita ser sig nu som lite av en extra mormor till de barn hon möter. Varje vecka tar hon rollatorn till kyrkan för att vara med i Kamratkedjan, en grupp för mellanstadiebarn som hon startade för många år sedan. Hon ser till att vara där i god tid så hon kan be för barnen innan de kommer, och hinna byta några ord med dem innan samlingen drar i gång. Hemma på kylskåpet sitter teckningar och hälsningar som hon fått av barn. – Barn är så ärliga, äkta och öppna, de har så mycket fina tankar om Gud.

Från tiden som pastor i Godegård minns hon när en pojke frågade: Tror du att en kille kan bli pastor? Hur det sedan blev vet inte Anita men hon är glad att hon fick vara med och bekräfta hans längtan.

Anita Lindborg växte upp i Hallstahammar men lämnade orten som 14-åring när en grannfamilj flyttade till Malmö och ville ha med henne som barnflicka under två år. Sedan följde ett tiotal år som evangelist i små församlingar på landsbygden i Blekinge och Skåne. Detta var på 50-talet och hon fick själv hugga ved och elda för att få värme i de kalla missionshusen där hon hade sin bostad.

Utmaningar för unga evangelister

De förtroenden och förväntningar de unga evangelisterna fick var ofta stora och tunga att bära. Sjukbesök, hembesök, samtal, predikningar, barn­möten, sång och musik. Allt skulle en ung flicka klara.  

– Det var mycket man fick höra som man inte var mogen för, och man hade ju tystnadsplikt men inget nätverk, ingen att prata med som kunde lasta av. Man skulle vara stark. I tjänsterna ingick också att skapa kontaktnät och sprida evangeliet, ofta genom att cykla runt på bygden och sälja tidningar. 

– Tänk när jag sålde 90 tidningar fast byn jag bodde i hade tio gårdar. Då hade jag cyklat långt. Senare fick jag en moped av min pappa, då blev det ju lättare, säger hon och skrattar vid minnet.

Styrka och stöd från tron

– Det var underbart på många sätt, men jobbigt också. Så skulle man ju aldrig göra nu. Anita har ändå upplevt att Gud i stunderna har gett henne det hon behövt. Hon jämför situationen med berättelsen om den barmhärtige samariern som plåstrade om en skadad. 

– Han hade utrustningen till hands, han behövde inte springa och hämta någonting.  Just detta har hon själv varit med om många gånger under sitt långa liv. 

– När Gud vill att man ska gå, då kan man inte sitta och vänta på att få kraft, den kommer när man går, säger hon med övertygelse.

När Anita var 26 började hon den treåriga utbildningen till pastor på Örebro missions­skola. Sedan har hon haft tjänster på flera orter och hon säger att hon trivts bra överallt. Men att den bästa tiden nog ändå var i Godegård. 

– Där var det mycket barn och ungdomar, vi hade barnvälsignelser och dopförrättningar och vi fick be med många.

Siktet inställt på de yngre

Hela livet har Anita haft siktet inställt på de yngre och sett till att det funnits söndagsskola och annat. Det har blivit många familjegudstjänster, barnmötesveckor och läger, och hela tiden i en mix av olika samfund och kyrkor. 

– Jag tror det är viktigt att vi har ödmjukhet i våra församlingar, ingen är bättre än någon annan, vi behöver Gud allihop, slår hon fast på sitt mjuka sätt.

Aktiv även som pensionär

Den sista pastorstjänsten blev i hemorten Hallstahammar och där har hon stannat efter pensioneringen. Eller pension… nja… Veckorna är fyllda av aktiviteter. Förutom gudstjänsterna är det barngruppen Kamratkedjan, Tehuset för invandrarkvinnor, närradioprogram och så olika event som kyrkorna på orten ordnar gemensamt. 

– Jag har aldrig riktigt slutat, säger hon och citerar en sång om fiske som beskriver hur hon ser på sitt uppdrag.

Genom hela livet och alla platser har hon haft en tavla på väggen att hämta kraft ifrån. Det är ett foto från när hon som 14-åring döptes i en sjö tillsammans med en rad andra. 

– Den tittar jag ofta på, det var en betydelsefull dag, säger Anita Lindborg, nu 84 år.