Det var en gång en liten pojke som bodde i en
liten idyllisk stad och som undrade vad han skulle bli när han blev vuxen. Detta hände på den tiden då pojkar inte valde yrke, utan då
andra valde åt dem. En dag var det en guldsmed
i den lilla staden som ville anställa en guldsmedslärling. Ja, varför inte tänkte pojken när han blev utsedd, han var ju hela 14 år och de
flesta av hans kamrater hade redan börjat arbeta. Så han hamnade hos guldsmeden och fick börja springa ärenden och hjälpa guldsmedshustrun med stortvätten, och ibland fick han också hjälpa till i guldsmedsverkstaden.
När pojken varit hos guldsmeden i tio år var han färdig gesäll, men då var det fattiga tider och guldsmeden hade inget jobb åt honom. Pojken, som nu var en ung man, lånade då pengar och köpte en egen guldsmedsbutik på den lilla affärsgatan i den lilla staden. Efter hand fick han också råd att bygga upp en verkstad.
Det var en gång en annan gosse, finnig och halvvuxen och son till den förste pojken som nu blivit en stilig man i övre medelåldern med vitt hår. Den unge gossen gick i skola år efter år, men hade också synpunkter på sin faders arbete. Han tyckte det var förskräckligt att fadern sålde onödiga lyxprylar till rika, trots att så många människor var fattiga och svälte i länder långt bort. Dessutom sålde fadern cigarettmunstycken, ishinkar och halsband med stjärntecken. Det var ju rent syndigt och det fanns inget försvar för detta, och det fick fadern minsann veta.
När julen närmade sig var fadern som mest syndig, ansåg gossen. För då jobbade han nästan jämt och sålde mer onödiga saker än någonsin, och var så trött på julafton så att modern i familjen fick gå ut och köpa en tidning för att det skulle bli någon tomte i huset. Och när pojken hörde på radion att julhandeln slagit nya rekord var det faderns fel. Åtminstone var han gravt medskyldig. Att fadern aldrig blev rik tänkte inte gossen på, och inte heller att det var på grund av faderns slitsamma arbete som det kom mat på köksbordet i den lilla trerummaren där de bodde.
Det var först i vuxen ålder som gossen förstod att pappan följt sin kallelse, hur underlig den än kunde tyckas vara, och ansträngt sig för att bli den allra bästa guldsmeden i den lilla staden. Han förstod först då att fadern, precis som Gud Fader, älskade att skapa sådant som var vackert, och kärleksfullt lagade det som gått sönder. Och att han inte dömde sina medmänniskor när de handlade hos honom, även om det var onödiga saker. När Gud Fader skapade gator av guld i himlen ville gossens fader skapa något njutbart också på jorden. Och när Gud Fader alldeles i onödan gladde människorna med solglitter på vattnet ville gossens fader putsa silvret så det glänste lika praktfullt – och onödigt.
Och det dröjde ända tills den unge gossen fick egna barn innan han kunde höra på nyheterna att julhandeln slagit rekord utan att han tänkte att alla affärsmän var onda människor. Och det dröjde tills han själv var en vithårig farbror innan han kunde skriva en nästan alldeles sann saga om sin fader som han nu var stolt över, och som egentligen var en väldigt god människa, trots att han var så trött efter julhandeln att han inte
orkade vara jultomte.
RUNE W DAHLÉN
KOMMENTARER