Jag läser Svenska Dagbladet. En artikel basunerar ut: ”Därför har svenskarna slutat ligga”. Som så ofta handlar det om sex. Aldrig tidigare har det varit så enkelt, så tillgängligt. Du kan ha sex med vem som helst, när som helst, hur som helst. Det är bara att skaffa rätt app, starta datorn, ut och surfa.
Men inte sedan mätningarna började på 1960-talet har så få fått till det. Hela artikeln handlar om varför det ser ut så. Ett skäl är att alla relationer blivit tillfälliga. Det finns inga visioner om det bestående. Din medmänniska är utbytbar. Det innebär också att du själv är lika utbytbar. Du är bara intressant så länge du tillfredsställer mig och mina behov.
Det är ett helt nytt sätt att se på människan. Hur ska vi orka med att bara vara tillfälliga, utbytbara? Det är till och med så att terapeuterna har fått börja jobba med nya sätt att hjälpa människor. Från KBT, kognitiv beteendeterapi, som är avsedd att få ordning på livet, till ACT, acceptance and commitment therapy, som är avsedd att låta dig klara dig trots att allt är kaos (mycket förenklat).
Den största anledningen till sjukskrivning idag är psykisk ohälsa. För unga människor är det extra tydligt. Skälen må variera, men trenden är klar.
I det läget kanske det kunde vara bra med exempelvis en kyrka som ger vägledning, stabilitet. Som säger: Så här menar vi att det ska vara. Från dig själv, över din familj, till samhället. Det handlar om respekt. Det handlar om tvåsamhet. Det handlar om att sätta den andre i första rummet. Du själv kommer att må bäst om du inte ser dina medmänniskor som utbytbara ting.
Men gör kyrkan det? Eller surfar hon med på vågen, väljandes den enkla vägen kring frågor om kärlek, samlevnad och familj? Blir hon en spegel av det omgivande samhället, eller en spegel av Gud?
Vågar hon ens hävda att hon har rätt, medan andra har fel?
Jag läser Paulus brev till korinthierna: Jag vakar över er lika svartsjukt som Gud, jag har ju trolovat er med en enda man, Kristus, och vill överlämna en ren jungfru till honom.
Vilket språk! Så förlegat!
Eller är det kanske just detta som människan behöver idag, i en värld där hon gör sig själv utbytbar, tillfällig, enbart till för andras lustar och behov? Som duger då det fungerar, men som alltid väntar på avslutet.
Kristen tro och kristendom hör ihop men är inte samma sak. Tron är mellan dig och Gud. Kristendomen är hur du agerar i samhället, mot andra människor. I vårt samhälle har kristendomen reducerats till det privata, till frågan om tro. Man kan acceptera kristen tro, men inte kristendom.
Speciellt handlar det om relationsfrågor, inom och utanför familjen, liksom hur du ser på dig själv som individ. Där finns idag knappt någon annan syn än den sekulära, att allt är tillåtet. Kyrkans röst har tystnat.
Det påverkar samhället, påverkar individerna. De starka kommer att klara sig, som alltid. För de svagare svajar det mer. Och för oss som fallit, som inte klarat av att leva efter de höga mål som kristendomen trots allt ställer upp, blir frågan om vi ändå handlat rätt, att vi står starka utan behov av Guds nåd.
Eller om insikten om att det kanske inte är så här Gud tänkt sig livet, också gör det möjligt för oss att verkligen vila i Guds nåd.
KOMMENTARER