Jag har för vana att gå fram till förbön varje gång jag får chansen. Det är en möjlighet jag aldrig tackar nej till. Det är fint att någon lägger handen på mig och ber en bön. Den som ber kanske till och med får ett ord, eller en bild, från Gud att förmedla till mig. Att få gråta en skvätt, och att efteråt känna sig mer hoppfull betyder mycket.
Jag har haft stora problem med feber de senast fem åren. Så fort jag har kört för hårt kommer den krypande. Många har bett för mig under den här perioden. En av dem fick bilden av att Gud vill bada mig, och att jag då ska bli hel. Min reaktion blev: ”Okej, bada mig då”. Och så gick det en tid då jag inte kände mig särskilt badad. Och hur går det egentligen till? Är det bildligt menat, eller ska jag konkret ta mig till en bassäng och hoppa i, som Naaman i Bibeln? En gnutta besvikelse letade sig in.Testade dessutom bassäng utan resultat.
Jag gick och pratade med en kvinna vid den här tiden. Och hon var ganska tuff. ”Men Åsa, vem ska han bada? Du är ju inte där! Du springer omkring och försöker vara överallt. Återvänd till din plats så ska du bli hel.” Detta var jobbigt att höra, men någonstans visste jag att hon hade rätt. Jag var inte på min plats. Och när jag tänkte efter så visste jag inte ens vilken som var min plats längre. Det enda jag visste var att jag ville skriva. Problemet var att jag inte hade fått skrivarlivet att fungera till 100 procent. Jag upplevde det som lite ensamt och sökte mig alltid till församlingsjobb på deltid. Kombinationen blev inte strålande då församlingslivet svalde mig hel. Och när jag dessutom, utöver församlingen, hade vårdat nära relationer samt pysslat om mina ägodelar (hus, trädgård, bil, sommarstuga), fanns det noll energi över till att skriva. Eller noll? Jag låg snarare på minus.
Någonstans insåg jag att jag ville återvända till mig själv. Någonting hade gått förlorat längs vägen, och jag visste inte ens var jag skulle börja leta. Till slut blev jag påmind om en bok jag läste i slutet av 90- och början på 2000-talet: Öka din kreativitet av Julia Cameron. Den tar bland annat upp förlorade drömmar och visioner, och saker som kommer mellan oss och vår kreativitet. Sådant som rädsla och skam som dyker upp som en följd så fort vi tar kreativa steg. Boken hjälpte mig att få syn på sådant, och också att återigen få kontakt med de drömmar och visoner jag hade för 20 år sedan. Bland annat har jag som svar på en uppgift i boken skrivit: ”den här boken har betytt så mycket för mig att det vore roligt att få dela med mig av den till andra”.
Nu, när jag läste dessa rader igen, tog jag det som en hälsning till mitt framtida jag, och nu har jag faktiskt genomfört en sådan kurs. I februari i år höll jag min första ”Öka din kreativitet”-kurs. Och jag, som tyckt att skrivandet varit lite ensamt, fick för första gången uppleva att det blev helt annorlunda med det här sociala. Kreativitetskursen gick utmärkt att kombinera med mitt skrivande. Skrivandet och kursen befruktade varandra.
Så vid ett tillfälle nyligen läste jag om kreativitet som en flod. Och då kände jag att jag äntligen hade hoppat i den där floden genom att hänge mig åt kreativiteten. Jag tolkade det som om det var ”badet” och att jag äntligen börjar bli hel. Febern kommer alltmer sällan. Det har tagit ett tag att inta sin plats. Och jag är kanske ännu inte där fullt ut, men åtminstone på rätt väg.
KOMMENTARER