Att kunna mysa på detta sätt varje kväll fungerar inte för kroppen från stenåldern.

Det är fastetider och jag vill avstå. Av det som blev för mycket. Av det som skymmer sikten. Av det jag flyr till när livet blir svårt, eller lätt eller bara tråkigt. De tre drogerna. Socker, vitt mjöl och tv.

Vi uppfostras till att tänka på andra. Vara snälla mot andra. Men ibland inte oss själva. På bra sätt. Särskilt vi som har en tendens att vilja ge mycket till andra, kan bära övervikt av det slag som kommer av självtröstens ätande. Vi tar den första delen, älskar vår nästa och oss själva för lite. Och det blir lätt för mycket av den tröst som det goda sockret ger. Och Gud vet att vi behöver balansen av both ways. Det har nästan blivit lite fult att tycka om det söta. Man ska liksom bara låta bli.

Många av oss kommer inte ens ut, utan blir kvar hemma. I en cirkel av tröstätande som inte tröstar någon. Ens egen smärta är så stor ibland att det inte finns plats för någon annan.

Vi behöver trösten. Så klart vi behöver trösten. Så klart vi äter lite mer än vi ska. Vi är ju människor som försöker överleva. I ett liv som för vår del inte har brist på tillgången till mat. Vi är människor som klivit in i detta moderna liv från stenåldern, och försöker navigera i frestelser av alla slag, av sockerbombers belöning i tv-soffans mjuka bedövning.

Det här är en livsberättelse. Av tv-kvällar med pizza och Ben&Jerrys. Av soffmys som blev diabetesvarning och övervikt. Av förväntningen inför myskväll som blev vardag. Att kunna mysa på detta sätt varje kväll fungerar inte för kroppen från stenåldern. Sockerberoende kallas vi numera, de av oss som tycker om det goda extra mycket.

Som de smarta mänskodjur vi är, är vi lata och vill hitta lösningar på allt som vi tycker är besvärligt. Vi älskar sött av naturen. Modersmjölken är något av det sötaste som finns. Den drack vi för att överleva. Om vi så fick modersmjölksersättning så var det någon som gav oss det. Vi drack och vi växte. Inte undra på att vi kopplar samman det söta med överlevnad, med trösten. Någon var nära. Någon vi behövde för att överleva.

Och livet är inte lätt. Inte ens om man har det lätt. Inte ens om man har sitt trygga bo och inte behöver fly från det, så är livet lätt. Att sitta i sin tv-soffa och äta glass när människor drunknar i Medelhavet. Att orka upp under alla mörka morgnar. Och ljusa.

Jag gick en kurs i självmedkänsla och lärde mig trösta mig själv. Med den omsorg man tröstar någon annan. Att vara snäll mot sig själv på riktigt kan ta tid att lära sig, och kanske kan det ge kraft att stiga upp ur soffan, ur dvalan jag trodde var vila. Att vara snäll mot sig på riktigt är en inre väg som behöver övas av oss som lätt fastnar i yttre lösningar av tröst.

För livet är ett lidande, något som ger oss stora och små sår, och som vi inte kommer att klara oss levande ur. Som Kristina Lugn beskriver det: ”Det är ett sorgearbete att leva. Om man inte förstår det blir man aldrig glad.”

När tv:n är avstängd och jag hör det rop inifrån som gör ont, så ska jag vara snäll mot mig och andas. Gråta om jag behöver. Men lyssna, och lyssna inåt. Så kan utifråntrösten bli till inifråntröst, tröst som läker och friden kan lägga sig i den glass-trötta kroppen. Och glädjen får plats igen. Den där stora, äkta. Den bortom tv-skratten.