Sedan min bok Politisk och profetisk diakoni kom ut har jag varit och pratat med massor av församlingar, pastorat, stift och föreningar om kyrkans samhällsansvar. Om hur obesvarade kallelser riskerar att bli ångest och om hur de kompromisser om människovärdets helighet vi ser i de politiska debatterna nu är livsfarliga, bokstavligt talat. Och jättemycket om vad diakoni egentligen betyder.
På kristna humanisters sommarläger pratade jag om diakoni som en lök. Med de fyra lagren tillgodose basbehov, empowerment, bära röst och systemförändring som alla lika omistliga delar av diakonins helhet. Att den motsättning som ibland påstås finnas mellan en caritativ ”välgörenhets-diakoni” å ena sidan och en systemförändrande profetisk diakoni å den andra i grunden är falsk.
Tack vare att jag då berättade att jag provtänkte (detta briljanta begrepp) så kom det fram ett par stycken som sa att innehållet var bra men metaforen dålig; för det är svårt att börja inifrån när man skalar en lök. För att tårarna som kommer inte är äkta, och för att en lök inte har någon kärna. Så tillsammans försökte vi att hitta en bättre metafor. En fyrbent pall? Nä, eftersom diakoni ursprungligen betyder ”att röra upp damm genom att skynda” var det inget vidare att beskriva diakonin som sittdon. Men en trappa då? Bättre, men det ger en bild av en hierarki, där lägre nivåer kan verka oviktigare än högre.
Till slut kom vi fram till att Newtons vagga var det som bäst beskrev det jag ville säga. En diakonins vagga med fyra dankar upphängda i trådar som ”visar att både rörelsemängd och energi bevaras vid en elastisk stöt”. Där den första kulan representerar den diakoni som möter människors basbehov. Plåster på såren, hembesök till ensamma och smörgåsar till hungriga. Bra och viktiga insatser för att hjälpa akut, för att visa respekt, skapa förtroende och förstå omvärlden genom de människor vi möter.
Att ta över hela ansvaret för en människas behov är dock sällan en bra långsiktig plan. Mycket oftare behövs hjälp som vidgar perspektiven. Som frigör kraft i stället för att låsa en människa
i en känsla av underlägsen tacksamhetsskuld. Empowerment; att ge en människa egenmakt. I en perfekt värld skulle det räcka så. Men världen är som ni vet inte perfekt. Allt för många människor är så pass strippade på makt över sina egna liv att vi måste använda oss av den tredje kulan, att föra den maktlöses talan. Att följa med till en myndighet, skriva ett överklagande eller på något annat sätt med vår egen röst stötta den som ingen lyssnar på.
På allt för många håll i vår kyrka stannar kulan dock där (om inte förr). Vi identifierar behoven, vi lyssnar, tröstar, sopar upp spillrorna av det som systemet krossar. Men när det kommer till att försöka förstå orsakerna, att ta det vi ser vidare och att påtala det vi vet är fel i själva systemet så blir det allt för ofta tyst. Så kan vi inte ha det.
I ett material från Lutherska världsförbundet formuleras det så här: ”Diakoni börjar visserligen som villkorslös tjänst till den behövande men leder oundvikligen till en social förändring som upprättar, reformerar och förvandlar.”
Vår diakoni måste ge plats för den rörelse-
energi Newton pratar om. Diakonin måste följa Jesus och börja i den villkorslösa tjänsten att bota och mätta. Och därefter också be mänskligheten ta sin säng och gå eller bära röst för dem som inte kan, inför makten. Men för att verkligen stå på de förtrycktas sida, för att upprätta, reformera och förvandla världen måste vår diakoni utmana den makt som förtrycker.
KOMMENTARER