När jag tänker tillbaka på pastorsutbildningen märker jag att de minnen jag har närmast till rör berättelser.
En av berättelserna som dröjt sig kvar delades av Göran Gunner under grundkursen. Jag fick nu anledning att ringa upp Göran för att se om mitt minne från en lektion för 20 år sedan var med verkligheten överensstämmande. Det var den, på ett ungefär, och jag fick hans tillåtelse att dela den vidare.
Någon gång under inbördeskriget i Libanon gästföreläste Göran på det teologiska seminariet i Beirut. Plötsligt hördes en kraftig explosion ute på gatan. Göran sprang förstås fram till fönstret för att se vad som hade hänt… de övriga deltagarna var redan på väg för att söka skydd.
Händelsen blev tankeväckande – först för honom och sedan för oss studenter och nu kanske för dig som läsare av den här krönikan – om hur vana vi är att inta betraktarens position när det gäller fara. Genom skärmar och tidningssidor filtrerar vi nöden och håller den därmed på behörigt avstånd.
Jag tvivlar fortsatt på om det verkligen trängt igenom alla försvarsskikt i mig, att coronapandemin faktiskt utspelar sig här och nu och att det är vi som hör till de drabbade. Nu är det vi som behöver gå in i ”skyddsrummen” i väntan på att faran dragit förbi, ebbat ut eller … vad? Framåt saknas karta och kompassriktningen tycks vara uppe till debatt.
Dock är det inte första gången i mänsklighetens historia som vi är med om utsatthet och prövningar. Vi kan alltid lära av andra människors erfarenheter. Det gäller också trons liv. Med vilka ord har människor bett? Hur har Gud handlat tidigare?
När Jesus befinner sig i de verkligt utsatta situationerna under sin stund på jorden faller han tillbaka på Guds ord… eller rättare sagt, han faller ”in” i Guds ord. Han stämmer in i ord av bön som andra formulerat utifrån sina erfarenheter. När Jesus prövas av djävulen i öknen är det ord ur Femte Mosebok han gör till sina. När han är som allra mest utsatt på korset är det bönen ur Psaltarpsalm 22 han stämmer in i. När vi läser den i dess helhet förstår vi varför.
Att be med Bibeln har varit en slitstark praktik i såväl katedraler som kapell, i kloster och på retreatgårdar, vid köksbord och nattduksbord. I tider av karantän kan vi med förnyad insikt stava på ett uttryck som ofta återkommer i klostrens spiritualitet: ”Bevara ordningen så skall ordningen bevara dig”. En väl beprövad väg är att låta fyra dagliga bönestunder ge dagen ett ramverk. Bön vid dagens början, vid middagstid, under aftonen och inför natten. Den som önskar ett konkret stöd för en sådan andakt kan finna god hjälp i en tidebönsbok eller digitalt via appen Tidegärden där man kan välja mellan olika versioner.
Att leva med Psaltarens böner som basföda i bönelivet för oss in i lovprisning och tacksamhet men också ned i klagopsalmernas djup. När vi i bön tillåter oss tala sant, att rent av klaga kan det visa sig att vårt medlidande med dem som befinner sig i än värre nöd ökar. Bönen öppnar oss inte bara för Gud utan vidgar vår blick för den andre och dennes behov. Eller för att uttrycka det med den norska retreatrörelsens pionjär Edin Lövås: Vi ”förenas med Jesus Kristus och hans intressen i världen”. Tiden i karantän behöver inte göra oss självupptagna. Att göra Bibelns böner till sina är en god motvikt mot självcentrering.
JONAS EVEBORN
KOMMENTARER