Får det bara plats en musikstil i taget i kyrkan? Jag undrar eftersom jag såg ett videoklipp på en vän som tidigare var punkare. Nu är han nyfrälst och står på frikyrkoscen och sjunger ”Ropa till Gud”. Vilket är förvirrande. Musiktonerna han alltid känt sig främmande för, är nu hans gebit. Sjunger som vilken frikyrklig som helst. Slutna ögon, vajande händer. Vad hände? Frälstes han inte bara från ondo, utan också från punken?
Jag är helt säker på utvecklingen inte bekommer min gamle punkarvän, men utåt sett, för mig, framstår det som en nödvändig anpassning. För inte hade det passat sig att sjunga punk på frikyrkoestrad? Hur skulle det se ut. Till och med av rent praktiska skäl hade det varit svårt. För jag förstår, såklart. Jag har själv argumenterat för det här en gång i tiden, att en kyrka bara klarar av en musikstil i taget. Då argumenterade jag att det därför måste vara den som kallas ”lovsång”.
För en extern måste genre-titeln framstå som rubbad, men för den invigde är den självklar. ”Lovsång” står i kontrast mot ”psalmsång” och det var mellan dessa två genrer som den senaste musikstriden stod. Det var på 90-talet och det var just när ”Ropa till Gud” blev kyrkans nya nationalsång som det nog gick att förklara ”lovsång” som segrare. Men argumentet från psalmisterna var att deras sånger hade större djup, med texter som betydde något. Lovsången var ett slags tuggummipop, texter som lät som en skiva som hakat upp sig. Lovsångsanhängarna lutade sig å sin sida mot populärkulturen. Vad sjunger, lyssnar och hänförs kyrkobesökare av utanför kyrkan? Givetvis måste samma musik få plats i kyrkan.
Långsamt fasades därför ”lovsången” in. Den gjorde entré genom 80-talets körsång och muterade sedan vidare till en kritvit, lättsmält poprock med textrader man kunde sjunga även med stängda ögon. Lovsångsgenren var här, Bengt Johansson var dess affischnamn, ”Ropa till Gud” dess flaggskepp. Den har fortsatt utvecklas även efter det, allt mer mot Hillsong-rocken: En slags crescendo-musik som långsamt bygger mot klimax. Musik som ger en lätt knuff i ryggen, in i hänförelse.
Ja, visst. Det finns mer sång som både fostrats och sjungits på frikyrkoscenen. Också kyrkan kan lyssna på Håkan Hellström, även om vi har svårt för hans orena pitch. Som gästartister och solosång är nästan vad som helst tillåtet. Men mest belönas den som leder församlingen i gemensam sång.
Att se min gamla punkarkompis sjunga kändes lite sorgligt. Inte för hans skull, utan för kyrkans. Om han inte ändrat sig, hade han fått plats? Eller, hemska tanke: Behövde han ändra sig för att få plats?
Vi har valt musikstil för att den ska vara så inkluderande som möjligt. Men att den är så bred gör också utanförskapet ännu tydligare för den som varken gillar musiken eller kan sjunga med i den.
Den här texten handlar därför inte om min punkarkompis, utan om alla dem som aldrig kommer byta musiksmak. Var är deras kyrka?
KOMMENTARER