En gång i tiden ville jag verkligen bli evangelist. Jag hade som barn bestämt mig för att vara kristen efter att ha hört ett par evangelister i min hemstad. En av dem – Uno Davidsson – hade dessutom balanserat en cykel på hakan. Vilken 12-åring vill inte bli kristen efter det? Under min uppväxt mötte jag sedan flera evangelister som betytt mycket för min andliga resa. Så det var kanske inte så märkligt att jag själv önskade få arbeta vid fronten och hjälpa människor till tro.
Men när jag närmade mig slutet av min pastorsutbildning insåg jag att mina gåvor såg annorlunda ut än evangelistens. I ett långt och värdefullt samtal med Berthil Paulson och Jan Erixon stod det klart för mig. Jag var mer av en herde och framför allt var jag lärare.
Men, och nu kommer min poäng: Att människor kommer till tro och blir Guds barn behöver ändå vara det centrala i varje församlings arbete och i varje kristens liv. Det kan låta helt förlegat att säga så, men då får det väl göra det då. Jag ser det själv som mer urkristet än urmodigt. Och mitt hjärta fylls av värme när jag möter unga människor inom till exempel Apg 29 som brinner för att sprida sin tro. Och jag har alltid känt hopp när jag upptäckt ett evangelisthjärta hos en pastorskandidat.
Vi har mycket att glädja oss åt i församlingsarbete: När människor får hjälp i själavården att må bra, när försoning sker mellan människor, när tron som kunskap och tillit växer, när rättvisan får flöda fram, när kärleken blommar. Men det största glädjeämnet bör vara omvändelsens under, det vill säga när en människa går från mörker till ljus och från död till liv och föds på nytt. Då dansar himlens änglar en yster dans, då blir det stående ovationer hos en sky av vittnen på den himmelska läktaren, då är det tid för en hejdundrande fest i jublande glädje.
När jag väl blivit pastor märkte jag att människor kom till tro även när jag bejakade min lärargåva och hade bibelstudier, inte minst med unga. Om vi blommar i våra gåvor som själavårdare, musiker, scoutledare, organisatörer, lärare, konstnärer, miljökämpar och diakonalt engagerade, då blir evangeliet tydligt och lockande. Faran är när vi försöker göra om oss och bli något annat än vi är.
Men i min första pastorstjänst var det inte jag som såg när någon behövde ett avgörande samtal för att bli kristen, utan det var en äldre man i församlingen med en genuin evangelistgåva. Han kom och tipsade mig och så fick vi samarbeta.
Vilka är evangelisterna i din församling? Locka fram dem, uppmuntra dem, be för dem, gläds med dem. Och till dig som är församlingsledare: Utbilda evangelisterna, utmana dem, samarbeta med dem och utmanas av dem. Låt dem få blomstra, och släck inte alla smågalna idéer ifrån dem. Låt dem få tänka kreativt och annorlunda, våga ge dem utrymme!
Och till dig som har evangelistens gåva: Å, vad väl du behövs i vår tid! Tröttna inte på oss som kanske mest ser problem där du ser möjligheter. Ge inte upp när frågan om takreparation tar dubbelt så lång tid på församlingsmötet som frågan hur vi ska vinna vänner för Jesus. Fortsätt brinna! Och tro inte att det är grönare gräsmattor i grannens trädgård, där har de kanske redan sådana som dig. Lev istället din tro och din kallelse i Andens kraft där Gud placerat dig. Lyssna dessutom till andra, du vänder inte skutan ensam!
KOMMENTARER