Jag har passerat 40-strecket. Den omtalade krisen har i stort uteblivit. Att jag höjt ambitionen när det gäller sluttiden på Vätternrundan må vara ett klichéartat undantag.
Annars har de tillfällen då marken skälvt till något under fötterna mer haft med andras ålder att göra. En av dem är Anders Glenmark. Min generations Avicii eller Laleh. Supermusikalisk multiinstrumentalist, sångare och producent med enorm känsla för popmelodier. Med sitt lite halvlånga hår och varma leende framstod han för mig som evigt ung vuxen i slitna jeans och Converseskor. Dessutom bildade han – förvisso tidernas äldsta men dock – pojkband med Orup och Niklas Strömstedt den där magiska VM-sommaren 94 när Tommy Svenssons manskap grävde guld i USA. Det minns jag ju som i går. Förra året trädde Glenmark in i pensionsåldern. Den insikten sa mig något också om mitt åldrande.
I västvärlden möter vi nu en verklighet där det inte kommer höra till ovanligheterna att man är pensionär lika länge som jag hittills levt.
Inom ungdomsorganisationen Equmenia har man arbetat fram en föredömlig Växa i tro-plan med en tydlig progression i verksamheter, växt och mognad från vaggan till ung vuxen. Jag tror att det är hög tid för varje samfund och församling att förverkliga en 40-årsplan för åldrarna 65-105 år. Jag tänker till exempel på församlingsverksamheternas innehåll och möjligheten att hitta in i den nya tidens frivillighet, men också hur levd erfarenhet kan förmedlas till yngre generationer.
Det tycks som allt fler nyblivna pensionärer avvaktar sådär 15 år innan man riktigt tycker sig platsa runt fikaborden vid pensionärsamlingarna. Även om mycket av församlingslivet bör vara ämnat för alla åldrar är det också motiverat med mer riktade verksamheter om vi vill vara en kyrka för hela livet. Kanske väntar en andlig vår av mognad i kunskap, tro och efterföljelse då yrkeslivets förpliktelser ligger bakom.
I många församlingar har kärnan av det ideella arbetet utgjorts av nyblivna pensionärer. Här möter vi i dag nya verkligheter. Många pensionärer är resursstarka, vid god hälsa, livsbejakande och nyfikna på världen. Utlandsresor, pilgrimsvandringar, golfrundor, långfärdsskridskor och andra intressen pockar på i kalendern. Många har dessutom familjer på andra orter ut över landet och världen där man ofta behöver rycka in och underlätta markservicen då bägge parter i många småbarnsfamiljer arbetar minst heltid och är delaktiga i fritidsaktiviteter som kräver hög grad av föräldra-engagemang. Och då har jag ännu inte nämnt fritidshus och båtar …
Hur matchar våra församlingar möjligheten till ideellt arbete för nyblivna pensionärer i dag?
I de flesta fall saknas varken lojalitet, vilja eller engagemang men om det enda svaret är att plikttroget stå fast i ett rullande schema som kräver samma grad av närvaro året om blir det svårt. En del av 40-årsplanen bör se över möjligheten att kunna engagera sig desto mer vissa delar av året och inget alls under andra. Behovet av större flexibilitet gäller förvisso inte bara pensionärer utan skulle kunna lösa krampen kring frivilligheten på flera håll.
”Hur skall vi nå de unga?” är en fråga vi arbetat med länge. Det är dags att vänja sig vid att samma fråga också bör ställas när det gäller pensionärerna.
JONAS EVEBORN
KOMMENTARER