Där abortförbud råder äter kvinnor tvättmedel i ren desperation

I år fyller den svenska aborträtten 40 år och i lika många år har abortmotståndare, med olika argument försökt att inskränka densamma. Den senaste metoden är att först sprida myten att all vårdpersonal i Sverige tvingas medverka till abort för att sedan kräva samvetsfrihet för den som inte vill. Det är ett strategiskt klokt val eftersom man redan förlorat slaget om att förbjuda abort. Problemet med samvetsfrihet är dock att den leder till godtycklig vård, inskränkt aborträtt och dessutom senare aborter.

Låt mig ta ett par exempel. Med stöd av den italienska samvetsfriheten vägrar 70 procent av landets gynekologer att utföra aborter och i Norge kämpar man med schemaläggning för all personal som, med stöd i lagen, vägrar utföra sina arbetsuppgifter. De kvinnor som slussas runt i väntan på en abortvillig gynekolog kommer att genomföra aborten senare i fostrets utveckling. Det är knappast vad abortmotståndare hoppats på.

I Sverige har gravida kvinnor rätt att själv fatta beslut om abort fram till veckan 18. Efter det krävs särskilda skäl och godkännande från Socialstyrelsen. Alternativet är inte, som somliga tycks tro, att inga aborter genomförs utan hur de genomförs. Där abortförbud råder äter kvinnor tvättmedel i ren desperation. I länder utan legala och säkra aborter har nålar och galgkrokar tjänat som aborthjälpmedel och inte sällan har delar av livmodern slitits med ut. Världen över görs 20 miljoner sådana här abortingrepp. Så ser några av alternativen ut och därför måste samhället erbjuda lagliga och säkra aborter.

Att låta personal förvägra patienter den sjukvård de har rätt till med hänvisning till den egna privatmoralen är inte ett sluttande plan utan en rutschkana mot godtycke. Plötsligt kan ett barn i akut behov av blodtransfusion förvägras denna om doktorn är ett Jehovas vittne. En katolsk sjuksköterska på ungdomsmottagningen kan vägra dela ut preventivmedel, en muslimsk doktor kan vägra vårda en kvinnlig patient, en pingstvän kan vägra insemination till ett lesbiskt par och ett judiskt vårdbiträde kan vägra att lindra ett knivhugget skinnhuvud. Så ser verkligheten redan ut i delar av Spanien där abort är ett lotteri samtidigt som flera apotek vägrar sälja preventivmedel av respekt för personalens samvete. Vi kan helt enkelt inte acceptera att vårdpersonals privatmoral värderas högre än patienternas behov och rätt till vård.

Samtidigt är abort för många av oss ett etiskt dilemma i gränslandet mellan tro och medicinsk etik. Att då följa sin bibeltolkning, sin kyrkas lära eller sitt eget samvete är en glasklar rättighet. Att utbilda sig till barnmorska eller gynekolog för att sedan vägra vissa arbetsuppgifter är däremot varken en rättighet eller särskilt rimligt. Den som av samvetsskäl vägrar arbeta med abort bör istället utbilda sig till något av alla de yrken i och utanför vården där abort inte ingår i arbetsbeskrivningen. Den som på andra sätt vill manifestera mot abort har dels en självklar rätt att avstå den möjligheten för egen del men också att dela ut preventivmedel, predika avhållsamhet eller utbilda människor om säkrare sex. Att vara människa är att ta ställning, men följer man sitt samvete måste man vara beredd på konsekvenserna eller för att klä det i religiös dräkt, bli martyr för sin övertygelse. Att offra en yrkesdröm för sin övertygelse är nämligen värt all respekt.