Vem är flykting och vem lever i en trygg, välfungerande demokrati? Allt kan förändras i ett slag. Ett dystopiskt framtidsscenario signerat Tomas Boström.
Vi växte upp i samma kvarter. Vi fann varann på gräsplanen bakom hyreshusen. Lekarna delade vi och buset. Vi lyssnade på samma musik och tog oss friheter tillsammans. I tonåren sov vi över hos varandra så ofta vi fick chansen. Skoldagarna ägde vi ihop och helgerna ägde oss. Vi tycke likadant och tänkte i samma banor. Inte ens tron skilde oss åt. Vi präglade varandra och insåg att vi till och med hade våra olikheter gemensamt.
Vi gjorde militärtjänsten tillsammans och den enda konflikt vi hamnade i som vuxna var när våra respektive fotbollslag spelade mot varande. Nederlag och segrar tåldes ändå av vår djupa vänskap.
Vi fick barn nästan samtidigt och planerade att låta våra familjer smälta samman precis som vi. Vi var oskiljaktiga ända tills en ruta krossades i närbutiken. Vi hade konstaterat att sådant hände några mil bort, men inte här i idyllen. Vi var rejäla, trygga — vanligt hederligt folk. Men med fönsterrutan gick något annat också sönder, fast vi försökte förneka det. En oro hos den ene blev en bekräftelse hos den andra. Det som kändes omöjligt att hända hände. Vi gled ifrån varandra. Den enes liv var inte längre den andres och den andres värderingar skapade bara misstänksamhet och sorg hos den ene.
Våra barn umgicks inte och när flera näringsidkare i området tvingades stänga på grund av trakasserier började vi för vår del titta efter alternativt boende, medan de på sin kant kände att äntligen höll det på att bli lite ordning och reda i samhället.
Med en hastighet som ingen kunde tänka sig kom förändringarna slag i slag. Den demokrati vi tog för given var tomma ord, öppenheten var ett luftslott, välfärden var till salu, omsorgen kom bara somliga till del, solidaritet var ett ord som mer och mer försvann från vokabulären. När försvarsmakten valde vem och vilka de skulle försvara — inte vad och varför — och när säkerhetstjänsten bara såg till sin egen säkerhet insåg vi att vi var främlingar i vårt eget fosterland. Barn och barnbarnen träffades i hemlighet i mörklagda rum och gjorde upp planer med kartboken framför sig medan smutsiga skräpbomber skapade raviner av misstro och avstånd i vår stad.
Sommarstugan norr om Östhammar blev ett desperat svar på vår längtan efter trygghet.
En morgon var vår son försvunnen. Och vår lilla fritidsbåt. Hans fru och barn hade inte märkt det, men jag anade det innan de vaknat. Det tog två dagar innan mobiltelefonen ringde. Han trängdes med sju tusen andra på en tillfällig flyktingförläggning i Mariehamn. Nyheterna sa ingenting om flyktingströmmen från Sverige, men tack vare mobilsamtalet visste vi var han befann sig.
Åland var ännu inte instängslat, men vi visste att han ville längre österut. Det finländska fastlandet förstärkte gränsen mot en befarad massvandring och flyktingström från Sverige.
Jag mindes att min mormor berättat att detta händer med jämna mellanrum, någon gång per århundrade, och ingenting kan försäkra oss om att det inte kan hända här. Historien upprepar sig.
Min sonhustru och barnbarnen drömmer om att familjen ska återförenas i det nya Sovjetunionen. Deras drömmars mål. Själv är jag runt sextio. Sverige har jag förlorat greppet om, men varje dag går jag ner till havet och ser mot öster. Drömmer gör jag inte längre.
KOMMENTARER