Den som inte frågar efter snälla barn

Därför hade nu lotten fallit på pappan i hemmet att på julaftons eftermiddag yppa en usel lögn om tidningsinköp till familjen för att sedan smita ut i förrådet och ta på sig den dåligt sittande tomtedräkten, som införskaffats på Clas Olsson för 99.90 kronor på den tiden då 10-öringar fortfarande räknades.
Efter några bestämda bankningar på dörren hörde pappan välbekanta små barnfötter springa mot dörren. Han inbillade sig också att han i de lätta stegen kunde höra barnens förväntningar och hur snabbt dörren sedan öppnades var ett kvitto på detta.

Dörren flög upp och där stod tre spända barn med uppspärrade ögon.

Pappan tog ett djupt andetag och skulle precis yttra den välkända frågan, som så många tomtar före honom hade yttrat, när han i ett ögonblick hamnade i en djup existentiell fundering. Väldigt väsensskild från det julaftonsmys som rått hela dagen.
Om man inte förutsätter att det finns snälla barn, finns det då barn som är elaka? Det trodde inte pappan på. Alla barn gör sitt bästa utifrån de förutsättningar som tilldelats dem. Det var pappans fasta övertygelse.
Och ännu konstigare. Vilket barn skulle bekänna sina tillkortakommanden för en skäggig gubbe? Finns det något barn som för en främmande figur skulle svara ärligt på frågan och säga:

I år har jag har slagit min syster. Jag har inte lyssnat på mina föräldrar och således heller inte lytt dem. Jag har ätit upp min brors lördagsgodis och jag har retat min klasskompis.

Funderingarna i pappans huvud fortsatte. Var inte allt detta med en man klädd i rött bara ett jippo och spel för att med gott samvete kunna frossa i konsumtion?
Ja, pappans djupa, smått tungsinta grubblerier visste inga gränser. Kunde det vara den omfattande mängden prinskorv månne?

Det infann sig också en strimma av sorg hos pappan när han tänkte på att det första hans egna barn refererade till när julen kom på tal var jultomten och julklapparna. Delvis hans eget fel så klart.
Det faktum att vi firar Guds stora kärlek till oss genom att Jesus fötts kom på en 7:de, kanske med lite hjälp på 6:e plats, om barnen själva skulle få ranka det fina med högtiden. Hela världens räddning kom efter julkalendern på TV.

Hur skulle han göra för att ändra på detta?
För sent nu. På farstutrappan med säcken över axeln.

Pappan insåg att det han egentligen ville göra för sina barn var att berätta om en gudomlig människa. En man som likt tomten knackar på men inte frågar efter hur snäll man varit utan bara önskar att den som är innanför dörren lyssnar på rösten och öppnar. För då blir det fest!
Men hur låter den där rösten?
Hur skulle han få sina barn att förstå att den rösten kunde höras genom en gammal granne som haft ett tufft ensamt år? Eller via klasskompisen som under hösten varit sjuk en längre period och inte kunnat gå till skolan? Eller av killen på gatan längre ner vars mormor, som varit en trygghet och viktig vuxen, plötsligt dött?

Den här julen var körd insåg pappan. Men till nästa år ska julkort skickas, julblommor delas ut, julbaket smakas vidare i andra hem och en rejäl gåva ges till dem som inte har möjlighet att äta sig proppmätt av Hansson* och köttbullar tre dagar i rad.

För, att bjuda in människor i hjärtat finns det ingen stadsepidemiolog i världen som kan förbjuda. Då blir det en riktig fest.

Allt det här hann pappan tänka innan han förställde rösten i ett mörkt: ”Finns det några snälla barn här?”

Fotnot: Jo, det ska vara Hansson, det vill säga Janssons frestelse utan fisk.

JACOB LANGVIK