Det är ingen konst att hitta fel på människor och på det de gör. Det är bland det lättaste som finns.

Ying Toijer Nilsson gav mig min första ros. Det var i SvD och min allra första Hedda-bok. Recensionen hade rubriken ”en lovande debut” . Texten fick mig att hoppas att jag kanske-ändå-trots allt skulle få skriva i någon form. Lite senare kom ett brev. Hon skrev att hon var glad över mig, trodde på mig och att hon hade bett till Gud att det skulle komma någon som jag ända sedan 70-talet. Jag log åt hennes snirkliga handstil, hon hade precis fyllt 81, och jag blev såklart väldigt glad.

Några år senare var det dags för första boken om Sally. Glad i hågen skickade jag ett exemplar till Ying. Jag tänkte att det skulle sitta fint med ytterligare ros i SvD. Några rosor såg jag aldrig, men det kom ett nytt handskrivet brev. Glad i hågen slet jag upp det. Och döm av min förvåning då Ying nu var ganska skarp i tonen. Hoppsan. Tur att detta inte hamnade i någon tidning.

Min första reaktion var att skicka ett svar i stil med ”det är klassiskt att gamla tanter som du tycker att tjejer som tar för sig är jobbiga”. Men tack och lov så gjorde jag aldrig det. För snart började något annat växa fram. Jag kände att hennes kritik bottnade i en omsorg om mig. Att den träffade mig rakt framifrån och framkallade ett inre ”jaha, det var det som fattades”. Den var inte nedvärderande, avfärdande, förlöjligande eller fördömande. Den gjorde inte att jag vältrade mig i skam och kände mig bortgjord. I slutändan fick den mig att vilja utveckla Sally. Jag skickade ett helt annat svar till Ying. Hon återkopplade på mail nästan omgående. ”Åsa,  av ditt brev ser jag att du förstår varför jag gick in såpass noga i din bok  - det är för att jag tror att du har goda förutsättningar att göra något riktigt bra”.

Alla borde få ha en Ying i sitt liv. En som har levt lite längre, sett lite mer, vet vad hon pratar om. En som i grunden är positivt inställd till dig, men som kan sätta fingret på det som inte fungerar.

Jag pratar inte om att leta fel. Det är ingen konst att hitta fel både på människor och på det de gör. Jag skulle säga att det är bland det lättaste som finns. Jag har själv under de senaste åren släppt in en hårdhet i mina möten med andra. Till och med när jag sitter i en gudstjänst, eller kanske särskilt då, kommer tankar som: ”det är något i hennes röst som stör mig”, ”han kommer aldrig med något eget” eller ”hon berör inte över huvud taget”.

Det finns ingen kärlek alls i dessa omdömen. Ingenting som dessa människor skulle kunna använda och ta avstamp utifrån. Jag vet att jag inte är ensam om denna hårdhet och jag längtar efter en annan inställning. Att vi möter människor med  öppenhet och närvaro istället för med recensent-mössan på. Jag längtar efter att vi ska vara mer varsamma om varandra. Och visa den som står där med hjärtat i handen, i hela sin sårbarhet, större respekt.

Ying flyttade hem till Herren sommaren 2012. Eller flyttar sådana som hon till Nangijala? Hon avslutade sitt sista brev till mig så här: ”Du har inte tänkt på att skriva en tonårsroman ... Allt gott, Ying.”

Och nu är jag där - i tonårsromanen. Men det jag verkligen vill göra i hennes anda är att få mina medmänniskor att växa. Jag vill bli någons Ying.