Tre jobbiga tankefigurer stör Åsa Hofverbergs skrivprocess. Människor kan också, medvetet eller omedvetet, väcka självtvivlet till liv. Lösningen kan vara att bara vara gren.
Jag har tre jobbiga, återkommande figurer i mitt liv. De är alla skenbart där för mitt eget bästa. Men ingen av dem ger god frukt. Det är snarare så att de berövar mig både energi och glädje. De har följt mig länge, och jag trodde faktiskt att jag hade lagt dem bakom mig. Men under en fullspäckad vecka (som den förra) drog de fram på bred front. Jag var inte så noggrann som jag brukar med att landa och andas mellan aktiviteterna. Då såg de sin chans och tog den. Jag pratar om Anklagaren, Vinstvarnaren och Försvararen.
Anklagaren är den som hela tiden vrålar inom mig, till exempel när jag skriver den här texten. ”Hur banal, förutsägbar och självcentrerad får en text vara, egentligen?” Och om jag lyckas överleva Anklagaren så skickar de sin lite mer inlindande version: Vinstvarnaren (eller bortförklararen). Vinstvarnaren tycker att jag bör inleda varje text med orden: ”Jag ska skriva om något som alla redan vet”. För om jag gör det så visar jag att jag vet att texten är urtöntig och då framstår jag i bättre dager.
Om inte heller Vinstvarnaren lyckas döda lusten skickar de Försvararen, som i ännu högre grad låtsas vara på min sida.”Skydda dig själv och strunta i texten. Du kommer att göra bort dig, och det kommer alla att fatta utom du”. Om jag ändå inte ger upp så börjar Försvararen plantera vad ”alla” kommer att tycka. Och så sätter den igång en massa försvarstal i mig. Jag kan lägga en hel natt på att försvara min text. Mala på om varför jag ändå tycker att den måste skrivas. Att jag vet många som är som jag. Det är utmattande att försvara sig mot inbillade hot.
Och om jag mot alla odds överlever dessa tre (som ju formas i min egen hjärna), så finns det alltid människor som blir ens triggers. Det finns alltid någon eller några som har förmågan att dra självtvivlen ur gömmorna. Som i bästa fall helt omedvetet förstärker de rädslor som finns i mig. Och som i vissa fall faktiskt helt medvetet försöker sänka mig. Dessa kommer alltid att finnas. Så vad kan jag göra för att inte låta mig dras ner?
Människor kan vara svåra att värja sig emot. Jag brukar försöka att inte kasta pärlor för svin. En del kan inte ge det gensvar jag behöver och dödar även den gladaste nyhet. Då är det bättre att undvika dem och omge mig med människor som får mig att växa. Jag försöker också undvika instagram och facebook när jag brottas med självtvivel. Även om jag vet att folk visar upp valda delar och kulisser av sina liv så tror jag i stunden att jag är den enda som någonsin tvivlar på mig själv.
Och vad tankefigurerna beträffar så har jag genomskådat dem. Och har jag inte hamnat alltför långt ner i tankespiralen kan jag hejda mig själv med ord som kan vara olika i olika perioder. Just nu är det Johannesordet jag fick när jag döptes. ”Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er”. Jesus är vinstocken och vi är grenarna. Det är bra info om identitet. Jag behöver bara sitta där och vara gren. Mitt liv och mitt värde får jag från stammen. All näring jag behöver för att bära frukt strömmar fram där.
Under den senaste tiden har det också seglat upp en bubblare, Edith Södergrans underbara mening: ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är”. Om jag då märker att det är förminskning de håller på med de där figurerna, kan jag skicka dem dit de hör hemma, i Jesu namn!
KOMMENTARER