Det blir en principfasta

En bit bort över fälten finns en av Sveriges mest välrenommerade köttproducenter. Jag hör krea­turen och de låter nöjda, belåtna och glada. ­Fattas bara annat. De dricker öl och får regelbunden massage. De rör sig fritt året om ända till dagen de blir en entrecote i Mathias Dahlgrens gourmet-restaurang på Grand Hôtel på Blasie­holmen i Stockholm. Metangasen vilar dock tung över grannskapet. Den hamnar inte på tallriken. Jag märker inte av den visserligen, men är medveten om den ändå. Mitt eget miljömål är att jag försöker äta så närproducerat som möjligt – och har råd med.

Jag hyser den allra största respekt för Greta Thunberg och hennes trotsiga engagemang. För mig är hon en daglig påminnelse om vem vi är kallade att lyssna till och följa. Jesus var väldigt tydlig i detta att ha barnens perspektiv klart för oss genom hela livet, och i varje vägval.

Vi har mycket att lära av Greta och alla hennes jämnåriga som nu strejkar sig fram med överlevnad som syfte runt om i världen. Jag tycker om Greta också eftersom jag älskade hennes farfar, skåde­spelaren Olof Thunberg. Han bjöd mig på min största tv-upplevelse när jag var barn; Viller­valle i Söderhavet. Hans röst är, än i dag, den vackraste jag vet. Bara släktskapet gör barnbarnets engagemang trovärdigt, varmt och runt i tonen.

I januari flyttade domprost Mats Hermansson, med sovsäck under armen, in i Visby domkyrka. Under en vecka fastade han till stöd för de ­afghanska ungdomar som avvisades från Gotland och utvisades från landet. Hans aktivism berörde många och allt fler delade rum, tid och buljong med honom under veckans gång.

Snart går Equmeniakyrkan in i sin Klimat­fasta. Den inleds på Askonsdagen den 6 mars enligt ­gammal god kristen sed och varar fram till och med Påskaftonen. ­Fyrtio dagar av klimattänk och miljöomsorg, omställning och omtanke. Fint, tycker jag. Samtidigt som jag har svårt att riktigt solidarisera mig i praktiken. Jag bor på en ö. Att avstå från flyg och båt gör det lite svårt för en gotlänning med uppdrag på fastlandet. ­Bilen, som visserligen går på gas, klarar inte hoppet över Östersjön. Här kanske grannkossornas ­rapar och fisar kunnat ha en uppgift. Cykeln har också sina uppenbara begränsningar.

Om fasta innebär att avstå funderar jag på vad jag, i solidaritet, kan avstå under klimatfastan. Jag har bestämt mig för att tänka en ­extra gång när jag handlar mat. Mina måltider skall vara så kravmärkta och fairtradade som det bara går. Bör inte jag flyga till Mexiko för att köpa en avokado skall inte heller den färdas över halva jordklotet till mig.

Under fyrtio dagar ska jag undvika att spontanhandla kläder och prylar. Måste jag, lovar jag att skärskåda mig själv för att finna möjliga alternativ. Ett besök i min egen garderob kan säkert vara den enklaste och miljösäkraste lösningen. Definitivt den kortaste.

Då och då ska jag söka mig ut i landskapet, ta ett djupt andetag, tacka Gud för livets under och be om mod att bli en bättre förvaltare av detta under­bara jag lever på, i och under.

Det handlar inte om ett tillfälligt projekt. Det handlar om principfasta.