I en av församlingarna där jag har varit pastor fanns det en äldre man som hade en psykisk funktionsnedsättning. Han ringde ofta och ville prata en stund och han ville gärna ha skjuts till kyrkan. Ärligt talat var han ganska tjatig och han hade inte den där finkänsligheten som förstår när det är dags att låta andra få komma till tals.
Men respekten för honom växte med åren. Inte minst sedan jag hört att han legat på sjukhus i en sal för två och då frågat om han fick läsa ett kapitel ur Bibeln. Det gick bra, sa den andre och tänkte att han läser väl tyst. Men det gjorde han inte, och var det svårt att ibland förstå vad han sa var det näst intill omöjligt att hänga med när han läste.
Dagen därpå frågade han igen och fick märkligt nog ett ja. Efter ytterligare några dagars läsning sa mannen i den andra sängen: ”Verner, du har något som jag inte har. Kan inte du be för mig?” Och så blev det.
Mitt starkaste minne av honom är från en kvällsgudstjänst med en gästande predikant. I slutet av mötet bjöds vi fram för att få förbön, och många kom och det blev kö. Även Verner kom fram och jag blev upprörd när jag såg att gästpredikanten gick förbi honom.
Jag valde då att gå fram till Verner och precis när jag lagt armen om honom och skulle börja be hände något helt oväntat. Det var som om vår Herre ett ögonblick lät mig se med Guds ögon, och jag överväldigades av vissheten om vem av oss som var störst i Guds rike – och det var sannerligen inte jag.
Medan jag rörd till tårar stapplade fram en knagglig bön var jag i mitt inre sprängfylld av bara en tanke: Det borde vara du som ber för mig!
Något liknande hände ett antal år senare när jag var bibelstudieledare på ett familjeläger på Furuboda.
Där fanns människor med många olika sorters funktionsvariationer, tillsammans med sina anhöriga. Förutom bibelstudier ledde jag en frivillig bönestund varje dag och då satt vi i en ring.
Vem som ville fick lägga fram böneämnen. En som alltid var med var Lennart, och han var vad man lite slarvigt skulle kunna kalla multihandikappad. Hans rörelseförmåga var mycket begränsad, hans tal var näst intill omöjligt att förstå och han hade en psykisk funktionsnedsättning. Tydligen var han på institution året runt, förutom just denna lägervecka på underbara Furuboda.
En eftermiddag önskade jag själv förbön. Vad det gällde spelar ingen roll just nu, men jag redogjorde helt kort för det i samlingen. Precis när vi skulle böja våra huvuden i bön ser jag i ögonvrån hur Lennart på sitt lite tafatta sätt vinkar att jag ska komma till honom.
Jag tar därför min stol och sätter mig bredvid hans rullstol. Och så tar han mina knäppta händer mellan sina stora händer och böjer sitt huvud i en kort och tyst bön.
Vad som då hände kan jag fortfarande inte förklara, men det är en av de heligaste stunderna i mitt liv. Det var som om all min pastorala erfarenhet och teologiska kunskap skingrades som morgondimma, för här mötte jag en man som hade lärt känna Jesus och som öppnade himlen.
Bönesvar? Ja, långt utöver vad jag kunde tänka och bedja. Men det var trots allt inte det viktigaste. Utan att jag fick ännu en bekräftelse på att det är annorlunda i Guds rike.
Att Gud kan möta oss även bortom betyg och bildning. Att Gud kan använda den som kanske andra ser ner på, och utvälja den som ingen räknar med.
KOMMENTARER