En gång deltog jag i ett panelsamtal i Uppenbarelsekyrkan i Hägersten. Ämnet var kärlek och relationer. Mina samtalspartners var Maria Sveland och en dominikanernunna.
Våra åsikter, erfarenheter och utgångspunkter var mycket olika. Men på en punkt var vi rörande överens, nunnan, Bitterfittans författare och jag, som lever i en ”vanlig” kärnfamilj. Det skulle behövas lägenhetstyper och juridik som under-
lättade för andra livsformer än ensamboende och kärnfamilj. I dag finns ofta inga alternativ än ensamboende för den som blir änka eller den som valt att leva ensam eller tvingats till det. Kollektivhus, ”generationslägenheter”, gemensamma lokaler i hyreshus skulle det behövas mer av. Fler livsformer borde uppmärksammas, allt från kristna kommuniteter till de studentkollektiv som bland annat Mitthem, Sundsvalls allmännyttiga bostadsbolag, erbjuder.
Det är flera år sedan, det där panelsamtalet. Men det händer att jag tänker på det.
För jag blir så trött på polariseringen i debatten om familj och samlevnad.
Det är som om både de hätska kritikerna av kärnfamiljen och de som ivrigt försvarar traditionella värden glömt att det handlar om det ömmaste i våra liv. Vår längtan efter kärlek, trygghet och tillhörighet är bland det djupaste vi har.
De hätska kritikerna av kärnfamiljen har rätt i att en isolerad kärnfamilj inte är någon idealisk miljö för barn. ”Det krävs en by för att uppfostra ett barn”, säger ordspråket.
De har också rätt i att stora grupper av människor länge osynliggjorts, till exempel hbtq-personer.
Men fortfarande osynliggörs ensamstående.
Försvararna av traditionella värden har rätt i att vi mår väl av långa relationer och att känslor inte räcker att bygga livet på, vi behöver normer, traditioner och sammanhang.
Sedan kan vi – och ska vi! – ha olika åsikter om till exempel insemination av ensamstående, om äktenskapets teologiska innebörd, om regnbågsfamiljer, polyamorösa, kollektivboende …
Men vi måste komma ihåg att det handlar om det ömmaste i våra liv – och att verkligheten sällan är svartvit när man kommer nära.
Det finns en fara att den nyliberala tidsandan smyger sig in i synen på relationer. Ibland framställs kärleken som ett smörgåsbord, där vi väljer och vrakar.
Men så är det ju inte. Kärleken är en av livets allra starkaste krafter. Att drabbas av den eller att inte drabbas av den är ofta det mest genomgripande som händer i våra liv.
Visst behöver vi diskutera kulturella mönster och politikens påverkan på våra livsval.
Men jag är trött på den hätska kritiken av kärnfamiljen. Väldigt många människor vill leva i tvåsamhet. Väldigt många människor vill ha barn.
Det betyder inte att de ser ner på ensamstående, barnlösa par eller singlar.
I katolska kyrkan är äktenskapet ett sakrament. Det finns något djupt tilltalande i detta.
Djupa, långa relationer är ett nådemedel. I djupa, långa relationer kan vi bli de vi verkligen är.
KOMMENTARER