När man läser om pionjärerna i Equmeniakyrkans bildarsamfund framträder många porträtt av män och kvinnor som inte var några dussinmänniskor. De var entreprenörer, visionärer, hårt arbetande, kreativa och långt ifrån konflikträdda. De växande organisationerna krävde sina ledare och med det stora sociala engagemanget behövdes människor som gick i spets för att utveckla arbetet på nya arenor. På lokalnivå går det att läsa om församlingsgrundarna som samlade människor i sina hem, undervisade och drog ner himlen på jorden. De samlade ihop pengar och arbetare till att bygga missionshus för att samordna all verksamhet och vittna om Gud.
Förra året firade min församling 120 år. Inför det lästes gamla protokollsböcker och matriklar, vi letade fram gamla foton och intervjuade en mängd människor. Bland församlingens pionjärer verkar många ha varit hemmafruar, järnvägare och lantbrukare. Senare återfinns såväl Svenska Missionsförbundets första riksevangelist, en rallystjärna, flera sjukpensionärer och några mellanchefer. Titlarna är ju egentligen helt oviktiga i ett gudsrikesperspektiv, men vittnar om ett samhälle i förändring. Däremot är deras insatser och iver för att leva och dela tro allt annat än oviktig i sammanhanget.
Ibland funderar jag på var pionjärerna tagit vägen och deras möjlighet till utrymme. Var är de där människorna som går utanför ramarna och tror större än vad världen skulle kalla rimligt? Var är entreprenörerna som får en galen idé men ändå tänker att den är genomförbar? Var är alla kreativa själar som skapar mästerverk som vittnar om Guds storhet? Visst finns det en och annan, men tyvärr verkar de inte växa på träd i dag. Kanske är det vår tid som stoppar dessa? Kanske har rädslan för att bränna ut sig tagit över? Kanske är vi för upptagna med annat? Kanske är det jantelagen som trycker ner i rädsla för att alla inte ska känna sig lika viktiga och uppskattade? Kanske är det så att det finns ett glastak som ingen av oss ser, men några så smärtsamt får möta när de, enligt andra, siktar alltför högt?
Jag tänker på flera av mina vänner. De som inte riktigt rymdes i vår kyrkas verksamhet. De vars gåvor inte fick tillräckligt utrymme och vars växtpotential inte togs till vara på. De som istället fick höra att de skulle vänta in, tagga ner eller leda människor som inte alls delade samma längtan och drömmar. Några av dem finns, tack och lov, i andra kyrkor, medan de allra flesta har hittat sitt hem inom näringslivet eller kulturlivet. Istället för att rymmas i kyrkan fick de hitta sin plats på andra arenor. Några av dem har fortfarande en levande tro på Gud, men saknar tilltro till kyrkan. Andra har någonstans längs vägen förlorat sin gudstro och utövar sina gåvor med helt andra syften än att ära Gud.
Orsakerna till varför några väljer att lämna Equmeniakyrkan eller den kristna tron varierar, men min bön är att det inte ska bero på jantelag-ens intåg eller ett glorifierande av lagom. Den kristna tron har aldrig varit lagom och få församlingar har bildats utifrån viljan och målet att vara just lagom. Ska vi vara krassa är det i dag få sammanhang som växer och kanske är det så att det mer än någonsin behövs pionjärer, kreatörer och visionärer som lyssnar in den helige Ande, kavlar upp ärmarna och kör. Det kommer definitivt att röras om i grytan och skaka om dem som upphöjer lagom, men min tro är att det också kommer att bereda plats för människor av alla de slag som söker Jesus.
Min bön är att alla gåvor och sorters människor ska rymmas i våra gemenskaper. Då måste himlen också frigöras från glastak som hindrar Guds folk att leva ut sin kallelse.
KOMMENTARER