Varje år anordnas en stor gala med föreläsningar, mingel och prisutdelning i Vännäs där jag bor och arbetar. Det är en mötesplats som är öppen för allmänheten, men där fokus framför allt ligger på företagande och kommunutveckling. I år satte jag på mig min pastorskrage och var med några timmar. I nästan varje möte med nya människor fick jag frågan varför jag som pastor fanns med.
Veckan innan galan hade min församling sitt årsmöte. Där beslutades att församlingen under 2020 ska fokusera på den delen av församlingens vision som säger att ”vi vill älska Vännäs”. Vi beslutade bland annat att vi vill fortsätta vårt samarbete med den lokala hockeyklubben, fortsätta finansiera en skolpastorstjänst på gymnasieskolan, utveckla skollovsverksamhet och tillsammans med kommunen satsa på en föreläsningsserie som riktar sig till föräldrar. Vi beslutade att avsätta tid för bön och pengar för att kunna satsa och vi uppdrog åt styrelsen att de varje möte ska utvärdera, reflektera och arbeta med frågor som rör hur vi som församling älskar Vännäs.
Det är en grandios verksamhetsplan vi antagit som lätt kan ge svindel! Men erfarenheten från tidigare år är att verksamhetsplanen hjälpt oss att konkretisera vår vision. Den har fått församlingen som helhet att tala om vad vi vill vara och hur vi vill komma dit. Den har fått oss att göra prioriteringar men också gett oss frimodighet att satsa extra på områden vi ibland tagit för givet.
Påven Franciskus sa under sin kardinaltid att Kyrkan kan framstå i två modeller: den evangeliserande Kyrkan som går utanför sig själv och den världsliga Kyrkan som lever inom sig själv, av sig själv och för sig själv. Han menade att Kyrkan så lätt kan bli inåtkrökt; just därför måste hon komma ut ur sig själv och gå till utkanterna, inte bara de geografiska utan också de existentiella: i syndens mysterier, i lidandet, i orättvisa, i okunskapen och i frånvaron av tro och tillit, i utkanten av tanken och i varje form av misär.
I Equmeniakyrkan säger vi ibland att vi inte bara är en församling i vår kommun, utan vi är också församling för vår kommun. Jag tänker att det innebär att finnas till för stadens bästa och samverka med andra aktörer för att den bygd vi är kallade till och lever i ska blomstra och få människor växa i alla avseenden. Jag tänker att det är att ta sig själv på stort allvar och förutsätta att vi som kristna har något att bidra med genom vår tro, oavsett om det handlar om kommun-
utveckling eller människors välmående.
Kyrkan är sällan relevant eller attraktiv då hon lever inom sig själv, av sig själv och för sig själv. Kyrkan är relevant då hon förankrad i Kristus möter världen. Vi behöver ständigt påminna oss om att gå ut till det vi ser som utkanter eftersom den kristna församlingen och den kristna tron är och anses vara utkanter av många människors liv och världsbild. Vi kan inte bara säga välkommen till oss, utan vi behöver också sträcka oss utanför oss själva för att inte bli en inåtkrökt gemenskap.
KOMMENTARER