Våren 2014 fick vår familj möjligheten att leva med i en liten innerstadsförsamling i San Francisco. Församlingen möts i en kyrka intill Dolores Park, men den grundades av svenska migranter och möttes ursprungligen i en byggnad som kallades The Swedish Tabernacle.
I slutet av 1800-talet restes alltså ett svenskt tabernakel på andra sidan det stora havet.
Människor som lämnat sina boplatser upprättade en ny plats för att kunna fira gudstjänst på sitt modersmål: En plats där sångerna från barndomens kyrkor och kapell fortsatte att sjungas. Fortfarande när vi var där kunde några av de äldsta församlingsborna svenska fraser som var sprungna ur sånger och böner.
Av olika anledningar har jag den senaste tiden reflekterat över platsens betydelse i en människas liv. Alltsedan jag i tjugoårsåldern lämnade hemstaden har jag regelbundet umgåtts med en tanke som ställer frågan om platsen och hemhörighet på sin spets: Om mitt liv tog slut i dag, skulle jag vilja bli begravd?
Svaret har växlat i takt med att boplatserna skiftat, och jag fått gåvan att bilda en egen familj. Inte minst den benediktinska spiritualiteten uppmuntrar oss att utan fruktan meditera över döden, eftersom Benedikt menade att påminnelsen om livets ändlighet ger oss perspektiv på nuet. Det gäller också frågan om var jag hör hemma. Benediktinerna lever med ett stabilitasideal: Klosterlöftet är för en benediktin också ett löfte att bli kvar på platsen.
Att leva i en pandemi med ofrivillig karantän som följd har givit nya erfarenheter kring frågan om platsens roll i våra liv. Många förutspår i dag att arbetsplatsen, som vi känner den, inom flera branscher snart är ett minne blott. Techbolaget Twitter har redan tagit st eget och låter sina medarbetare arbeta ”hemifrån” även då nedstängningen hävts.
Om den trenden sprids spanar jag att nya ”arbetsplatser” kommer att uppstå. Jag ser till exempel sådana möjligheter på en av de platser där jag verkar, Nya Slottet i Bjärka-Säby. Kan det bli så att människor från vitt skilda sammanhang förlägger några arbetsdagar på en plats där man arbetar var för sig men där dagarna ramas in av morgonmässa, tideböner och måltider med en gemensam avrundning av dagen i ett samtal framför brasan i biblioteket?
Frågan jag ställer är alltså: Kommer digitaliseringen göra arbetsplatsen överflödig, eller kommer det snarare bli så att nya platser formas? Människan är en kroppslig och social varelse som behöver mötet och gemenskapen, dofterna och smakerna. När kontorsarbetare börjar sköta sitt jobb från kaféer kallas det numera Coffice. Vad kan vi kalla en arbetsplats förlagd till kyrkan eller församlingsgården?
En annan följd av pandemin är att fler än någonsin ”blivit med hund” som en bekant uttryckte sig. Intresset för odling har också vuxit. Kan alla nya husdjursägare och ”trädgårdsmästare” vara ett uttryck för en längtan efter en hållbar plats och ett uthålligt åtagande i en annars så flyktig och oförutsägbar tid?
Jag tror det – och jag tror att det ligger en djup sanning i ett av ökenfädernas tänkespråk som säger: ”En människa kan vara på resa även om hon befinner sig på en och samma plats.”
KOMMENTARER