En tid att inse att jorden är i gungning

Jag tänker: Låt allt det som skaver få finnas här. Detta är en tid att upptäcka att vi inte tror likadant. En tid att ställa frågor som länge väntat. En tid att förskräckt inse att jordens klimatsystem är i gungning. En tid att hämta andan eller gråta stilla. En tid att klaga över allt som ingen begriper. En tid att sjunga: Nobody knows – but Jesus. En tid att oroligt undra om ens Jesus vet.

Frågorna som vi gömmer, samtalen som väntar i hallen och aldrig bjuds med in till borden, de hör ihop med fastan.

Lärjungarna följer motvilligt med Jesus mot Jerusalem, mot faran, mot det de inte alls vill ska hända. De går vilse i sin rädsla, säger fel saker. Om vi ska förväntas känna något inför fastan så är det motstånd. Det är som det är. Fastetiden sjunger: Det gör ont, men gå ändå.

Profetrösterna, de som på Gamla Testamentets tid kritiserade fastan, de rösterna höjdes när fastan blivit ett religiöst skådespel utan någon relation till vardagens ojämlikhet och förtryck.

När livet med Gud blir skiljt från det vardagliga, från relationerna till medmänniskan och medskapelsen, då skaver det på ett sätt som profeter måste ropa om.

De ropar ofta uppåt, mot makten. Eller till kollektivet, folket. Deras kärva röster pekar inte finger åt den som kämpar med livet, men vill avslöja sammanhang där trons uttryck tappat markkontakten.

Det är något just med det. När tron tappar markkontakten tappar vi också den blick som ser Guds närvaro i världen. Den blick som behövs för att i häpen förundran sjunga: Helig, helig, helig – hela jorden är full av Guds härlighet! Och mena det.

Det råder klimatnödläge på planeten Jorden 2021. Tecknen blir allt tydligare. De klimatsystem som länge gett jorden ett livsvänligt klimat börjar gunga.

Det är inte lätt att närma sig det, det är inte konstigt att vi gärna vill prata om annat. Men vi har levt med pandemins restriktioner länge nu, i allt fler samtal undras det prövande hur framtiden ska se ut.

Det känns allt mer avlägset för många av oss att tänka att vi går tillbaka till något slags normalt.

Vi kan inte välja om pandemin är på riktigt eller inte, den pågår ändå. Lika lite hjälper åsikter och önskningar när det gäller kriserna för klimatet och livsbetingelserna på jorden.

Det skaver illa nu och vi behöver förhålla oss till det.

Fastetiden ställer frågor till oss om vad det är vi håller så hårt i. Vad är det våra händer inte vill släppa taget om? Var och när blir det svårt att avstå?

Det kan gälla saker, kontroll, ord, former. Vi är olika rustade att orka med det osäkra, det tomhänta. Hur kan vi älska och följa Jesus när han säger: Ingen kan vara min lärjunge om hon inte avstår från allt hon äger? (Luk 14:33) Är det okej att säga att vi inte riktigt vet? Kan vi skapa ett rum för konstruktiv osäkerhet där vi håller hjärtat varmt, tillsammans? Vi är inte färdiga, inte överens, det tar emot på så många sätt nu. Gud med oss. Jesus orkar gå tillsammans med människor som ingenting begriper. Nåden har ett ansikte som befriar.

Nådens ansikte befriar, både den som har och den som inte har, från bördan att förtjäna något. Från bördan att kräva och begära. Det finns en stor frihet att vinna. Gud vet.