”Nästan alla som vi möter är så glada och tacksamma när vi kommer. Många av dem säger något om sin tro. Det händer att någon vill sjunga en sång för mig. Om jag hade sovit ute skulle jag knappast vara så tapper.”
Det är Tina Malletts röst jag hör i min telefon i augustinatten.
När jag bodde i Washington (huvudstaden, inte delstaten) vid millennieskiftet hade hon redan varit igång med Grate Patrol i flera år.
Grate – det är ordet för de stora ventilationsgaller som man kan hitta överallt vid The Mall, den enorma gräsmattan mitt i staden. Luften kommer från alla de museer och andra offentliga byggnader som ligger hoppusslade som ett koncentrat av USA:s självbild runt gräsmattan.
Då ledde Tina arbetet i konstmuseet Hirschhorn på dagarna, men det var inte hon som satte igång gallerpatrullen. Hon berättade om en församlingsvän som arbetade i en av administrationsbyggnaderna och började ta med sig smörgåsar till ett par hemlösa män som låg på gallren utanför porten och sov varje morgon när han kom till arbetet. Han listade ut att luftströmmarna, inomhusvarma, var det som gjorde att gallret var så populärt som sovplats, och snart upptäckte han att det låg människor och sov på många av gallren runt The Mall.
När jag pratar med Tina nu, nästan 20 år efter vårt första möte, berättar hon att ungefär 30 frivilliga är med i Grate Patrols arbete varje månad. Några handlar eller beställer, någon tar emot allt som ska in i kylskåp, en eller ett par personer kokar 200 ägg, några packar socker, salt, mjölkpulver, omrörningspinne och servett i papperspåsarna, en man lägger ett äpple och en banan i varje påse, en grupp samlas och brer smörgåsar, och tidigt på lördagsmorgonen och söndagsmorgonen ger sig två patruller ut i bil och delar ut frukost till ungefär hundra personer.
Allt det här är både tragiskt (varför ska det behövas?) och hoppingivande (det finns människor som vill hjälpa till). Kanske kan man också säga att det är typiskt nordamerikanskt. Sådana här eller liknande insatser görs av frivilliga i alla större amerikanska städer.
Så varför vill jag berätta om det precis nu?
Den ena orsaken är att tillsammans med sockret, saltet, mjölkpulvret, pinnen och servetten hamnar en vacker liten lapp i påsen. Den har en symbol för församlingen tryckt på, och ett litet brev men en tillönskan för dagen – inte att den ska bli terrific eller glorious eller fantastic, utan bara att den ska vara good och safe.
Den andra är att alla som kommer in i Tinas kyrka möts av ett bord med handsprit, papperspåsar, socker, salt, mjölkpulver, pinne och brev. Alla som kommer in kan sprita händerna och börja hjälpa till. Ett märke i en korg visar hur hög stapeln med förberedda påsar behöver vara för att räcka till en utdelningsdag.
Ovanför bordet sitter en liten staty av en människa som sover på en parkbänk. Fötterna sticker ut och har hål av spikar.
En del av frukostgästerna ute på stan dyker upp i kyrkan ibland.
I var och en av de människor som ligger på parkbänken – eller på något av gallren, för värmens skull, eller var som helst, och kanske är det någon som sitter eller springer eller går – kan vi möta Jesus.
Och var och en som kommer in i kyrkan kan kliva in i åtminstone en av alla uppgifter och vara med och hjälpa till.
Så är det väl egentligen alltid. Ibland blir det bara extra tydligt.
KOMMENTARER