Folkpartiet var en gång ett sådant parti och kan bli det igen.

Det var en hopplöst grå dag och jag stod vid Laura Fords skulptur ”Hemlös räv” när det plötsligt började snöa. Vintern var sen och snön efterlängtad men för den som liksom räven saknade tak över huvudet var de vita flingorna knappast efterlängtade. I riksdagshuset mitt emot hade det å andra sidan rått istid sedan valet. En intoleransens talman och ett budgetkaos senare skulle vi få se den borgerliga oppositionen i allmänhet och Folkpartiet i synnerhet söka efter en identitet för en ny tid.  

Tyvärr skulle Folkpartiet även denna gång ta genvägen via hårdför retorik mot samhällets mest utsatta. Denna gång kräver man genom partiledaren och sin integrationsarbetsgrupp både tillfälliga uppehållstillstånd och försvårad anhöriginvandring. 

 

Att partier söker svar på sin tids frågor är bra och inför nya fakta är det inte bara möjligt utan också rätt att ompröva tidigare ställningstaganden. Jag har själv gjort en sådan resa efter en tids feltramp och vet att förtroende inte är något man har utan något man förtjänar. Men det måste alltid finnas en nödutgång och en väg tillbaka. 

Det gäller också om man är ett parti som burit regeringsansvar för just integration i åtta år och sedan svänger 180 grader i opposition. Men när utspel som detta sker i ett så öppet forum som DN Debatt är syftet att ge potentiella väljare en bild av ett hårdare folkparti ”som återigen vågar ställa krav på invandrare”. 

Artikeln har dessutom öppnat dammluckorna för de folkpartister som hellre mäter volymer och tak för att nu ifrågasätta inte bara uppehållstillstånden utan självaste asylrätten. Sådan retorik lockar möjligen tillbaka de 0,7 procent som lämnat FP för SD men skrämmer bort många av de som istället valt C, MP eller soffan. Att låta systemen bli viktigare än människor kan knappast ses som liberalt oavsett vilket prefix man föredrar. 

 

Folkpartiets rötter och existensberättigande finns tvärtom i kombinationen av individuell frihet och socialt ansvar, det som Bertil Ohlin på sin tid kallade för socialliberalism. Dessa rötter har historiskt förenat partiet med samhällsaktörer som det tidigare Missionsförbundet, och än i dag finns inspiration att hämta i det kristna Sverige vad gäller bistånd, asylrätt, miljöskydd, äldreomsorg och frihet för den enskilde.  

En annan inspirationskälla är det danska TV-dramat ”Borgen” där man får möta den karismatiska Birgitte Nyborg som med en socialliberal agenda blir landets statsminister. 

 

Förebilden för Nyborgs parti är Folkpartiets systerparti Radikale Venstre,  men kunde lika gärna varit D66 som är motsvarande parti i Nederländerna. Dessa båda partier har inte bara vägrat anpassa sin politik eller retorik efter högerpopulisternas pipa utan istället erbjudit en konstruktiv och ideologisk motbild. Folkpartiet var en gång ett sådant parti och kan bli det igen, det finns alltid en väg tillbaka. Karaktären Nyborg må vara fiktiv men har sin motsvarighet i verklighetens Birgitta Ohlsson och Cecilia Wikström. Deras socialliberalism får inte förskingras i jakten på väljarna, utan borde istället genomsyra ett parti som vill ge röst åt det glömda Sverige. När Folkpartiet fokuserar på tak över huvudet åt den hemlösa räven snarare än på ett tak för invandringen och när partiet slår mot systemfel snarare än mot människor kan Borgen flytta ut från TV-fiktionen och in i Rosenbad.