Efter drygt 15 år som församlingsanställd har jag sagt upp mig. Det handlar inte ett dugg om att jag är trött på församling. Tvärtom. Nu ska jag tjäna Guds rike, kyrkan och församlingen på andra sätt: genom forskning, fler lediga kvällar och helger för spontana möten och som ideell församlingsmedarbetare i bön, uppmuntran och praktiskt arbete.
Jag har nog alltid älskat idealiteten i det svenska civilsamhället: att man ger av sin tid och sin kraft för det gemensamma bästa. Samtidigt inser jag att de idealen börjar vittra. Jag kanske romantiserar, men när jag tänker på missionshusbyggen, hembygdsföreningar och tränarinsatser, fikaservering och tröjtvättning i barn- och ungdomsidrott får jag gåshud. Det säger ju sig självt att det inte kan anställas bort.
År 2014 uppgick värdet på svenskarnas ideella arbete till 131 miljarder kronor, vilket motsvarade drygt tre procent av Sveriges BNP. Av dem stod religiösa organisationer för drygt tio procent, det vill säga mer än 13 miljarder kronor.
Under min studietid till pastor diskuterades lönefrågan flitigt. Någon jämförde med lönerna som Svenska kyrkans präster hade och övervägde att ändra bana. En annan ansåg att en pastor inte har lön för sitt arbete, utan ersättning för att inte arbeta med annat. En tredje föreslog att pastorn borde ha snittlönen av styrelsens ledamöter och en fjärde tyckte det var viktigt att anpassa lönen efter hur många en hade ansvar att försörja. Några av oss betonade att pastor är en kallelse, andra mer av att det är ett jobb. Några betonade vikten av anställning, andra av förtroende.
I mina församlingstjänster under åren har jag också mött olika bilder från församlingsmedlemmar. Några har sett mig som sin ledare, själa-vårdare och herde. Andra har sett mig som en tjänsteman som ska verkställa styrelsens beslut eller rent av en slasktratt som ska göra det de ideella inte vill eller orkar med. Det har tyvärr också funnits mogna medlemmar som sett pastorn som andlig expert och själva lagt sig platta trots alla sina gåvor, erfarenheter och kunskaper.
Andreas Linderyd skriver i sin nyligen publicerade avhandling De varumärkeskluvna – Varumärkesarbete och värdegrundsretorik i ideell och offentlig verksamhet: ”om ideella organisationer utvecklar elitiseringsprocesser som består i att de i alltför stor utsträckning tillskriver de anställda snarare än medlemmarna rollen som experterna […] riskerar detta i grunden att förändra föreningsarbetets villkor, bädda för interna maktstrider och minska människors vilja att organisera sig som frivilliga/ideella”. Ekonomerna Torbjörn Einarsson och Johan Hvenmark menar att denna förskjutning kan leda till att medlemmar reduceras till givare, åskådare eller vänner.
En del av kyrkans idealitet är att församling är något vi gör tillsammans i tron om att alla har något att bidra med som kommer Guds rike till nytta. Vi kan aldrig bygga en kyrka som är beroende av anställda, då finns ingen framtid för de små och ekonomiskt resurssvaga gemenskaperna.
Däremot behöver vi bygga kyrkor där människor villigt vill och får tjäna Gud. Den dagen vi anställer bort ansvaret att vara en kyrka för hela livet där mötet med Jesus Kristus förvandlar mig, dig och världen kommer idealiteten att vittra än mer och medlemmen reduceras till åskådare istället för aktiv medspelare i Guds rike.
KOMMENTARER