Från AnnaSara Gotting, till församlingarna inom Equmeniakyrkan, med nåd och frid från Gud, vår fader och herren Jesus Kristus. Det är med beslutsamt hjärta och en gnutta genans jag skriver till er. Ni är ju så många och så kompetenta! Men det här är viktigt för mig, så jag tar min chans. Låt mig få börja med en autentisk liknelse.
Ungdomsstyrelsen har kommit fram till ett beslut. De har frågat alla, tjatat och mutat. Glöden är borta och det går inte längre. Efter långvarig ledarbrist måste scoutverksamheten läggas ner och beslutet når församlingsstyrelsen. Det blir sorg och uppror. Som Missionskyrka kan man inte lägga ner scouterna. Många minns ju sin egen scouttid med värme. Så församlingsstyrelsen bestämmer, trots ungdomsstyrelsens beslut över sin egen verksamhet, att scouterna ska fortsätta.
Vem har ansvar för barn- och ungdomsarbetet i kyrkan? Vem ska rekrytera ledare? Vem ska känna sig stolt när det går bra och på vems axlar vilar sjunkande medlemssiffror? Efter samtal med nu anställda ungdomsledare är svaret inte sällan just “ungdomsledaren”. Kanske inte på papper, men i deras magkänsla. De anställs och magi ska uppstå. Kanske finns inga barn i söndagsskoleålder, men likt fullt ska församlingen ha en söndagsskola. Församlingen vill ha tonårsgrupper, men ingen vill vara ledare. En barnkör är alltid roligt, kanske kan den anställde dra ihop nåt?
Men vet ni, det finns tusen roliga, viktiga saker. Ungdomsalpha, ekumeniska satsningar, tjejgrupp, innebandy, gospelkör. En ungdomsledare jag pratar med kallar sig för VD, verkställande direktör. Församlingen bestämmer vad som ska finnas och hen får göra ”skitgörat”. Tyvärr tror jag inte att det är unikt att en församlingsstyrelse berättar vilka barnaktiviteter som ska finnas, utan ansvar att genomföra dem. Ansvaret landar på ungdomsstyrelsen och inte sällan får eller tar ungdomsledaren uppdraget. Församling och förening går inte alltid hand i hand och ibland kan det till och med kännas som att församlingen är kroppen och att barn- och ungdomsarbetet är smyckena. Inte händerna, inte del av det stora. Något att visa upp.
En församlings inställning till barn och unga visar sig ofta i gudstjänsterna. En ungdoms-ledare säger: ”Försök vara den församling ni vill vara, redan nu. Ni måste vara måna om att göra förändringar innan de unga finns på plats. Vi som har en stabil tro kan vara schyssta att bjussa på församlingens gudstjänstuttryck. Vi har marginal. De som är nya i tron behöver få gudstjänsten på silverfat för att fatta”. Hen vill inte att det ska segla iväg teologiskt, men menar att vill man ha en församling i framtiden måste man börja med de som är unga nu. Om detta säger jag – amen!
Det är mycket jag vill få sagt. Bland annat: Fastna inte i glansdagarnostalgi, kom med framtidsenergi. Se barn och unga som hela församlingens uppdrag och kom ihåg att kyrkan inte är ett företag. Unga är inte bara vår framtid, unga är även vårt nu. Alla behövs, ja varje individ, annars faller vår kyrka itu.
Och ni, tänk vilka storverk vi gör och kommer göra tillsammans med varandra och Jesus! Tack för allt, heja oss och frid vare med er! Vi ber; må Gud ge oss sinnesro att acceptera det vi inte kan förändra, mod att förändra det vi kan och förstånd att inse skillnaden.
KOMMENTARER