Fötterna visar vägen och när de börjar vilja dansa, vet jag att jag är tillbaka igen.

Nyfikenheten väcks på en gång, särskilt hos dem som är i gränstrakterna. Frågorna kommer, och som den överlevande jag är, vill jag berätta. Om och om igen berättar jag, och alltför många av dem skulle, på en gång, behöva mer än mina ord. Alltför många berättar om den stora tröttheten de bär, den som inte går att vila bort. Om otillräckligheten, om skuldkänslorna med den. De frågar vad ska de ta sig till.

”Man ska inte känna efter så mycket, man ska bita ihop! Hur skulle det se ut om alla bara gjorde det de ville...Om jag kände efter varje dag skulle ingenting bli gjort.” Röster i det yttre som blev röster i mitt inre och alltid verkar funnits där. Min mor, som är född mitt under kriget i Finland, fick med sig stress redan före hon föddes, och kanske ärvde jag den. Kanske är den en pusselbit på min väg av stress.

 

Stress har alltid funnits, har bara nya ansikten. Den urgamla stressen är inte vår fiende. Den behöver vi, den är vi gjorda att klara. Det är när den pågår för länge och fastnar, som den blir farlig. Det är då det till slut kan bli en sjukdom. Den heter utmattningssyndrom. Kod F43,8.

Min enda väg blev just den. Att känna efter. Att lyssna på mig, och lyssna noga. Och när jag hörde mig hörde jag mig själv som ingen någonsin haft tid med förr. Vägen tillbaka blev lång, men vägen in var längre. Vägen tillbaka tar aldrig slut eftersom det krävs styrka att hålla sig hos sig själv i en värld som drar åt många olika håll. Gränserna runt mig är satta, men behöver underhållas. När jag berättar att jag blivit frisk och livet är bättre än någonsin tänds ett hopp i de trötta ögonen. 

 

Även Gud frågar: Var är du människa? Och även Gud vill ha svaret. Här. Här är jag. Det finns ju bara här jag kan vara. Inte kan jag vara någon annanstans. 

Länge hade jag dåligt samvete för att jag vilade, till och med sov. Långsamt har jag lärt mig att vara långsam när jag återhämtar mig. När något börjar bli mer viktigt för mig än enkelheten i Guds frid, är det dags. Dags att känna efter. Jag ger mig hän åt tröttheten, låter den strömma igenom mig, följer dess våg och låter mig långsamt bli snabb i tanken igen. Promenerar sakta ner motorn inuti som går på högvarv.   

Under min utmattning var jag febrig utan att ha feber, och ibland undrar jag om hela vår planet lider av F43,8. Moder Jord har ställt upp alltför mycket, gått över sina gränser, velat oss — jordens barn — så väl, men nu är hon utmattad. Skulle behöva få vila. Vila från oss som bara ska ha och ha. 

 

Nu vet jag att det inte är alla som kan välja att stoppa. Men om inte ens vi som har allt och kan välja gör det, vem ska då? Kanske är det i stället vår  skyldighet att stanna! Stoppa det framrusande tåget vi själva satt fart på, och sätta ner foten, på bromsen. Nu. 

Om Moder Jord är en utmattad kvinna i övre medelåldern, som fått nog av att ge mer än hon har, säger hon ifrån nu. Hon har lessnat att plocka upp efter oss. Hon sätter gränser och vi kan bara börja hjälpa till. 

Bara genom att lyssna, kan man höra. Söken först Guds rike. Resten faller sedan på plats. Bortom vilan finns ett hem. Ett skratt. Och en ny värld.