Frälst från den onda likgiltigheten

Och jag får nära nog andnöd över allt hat som nu börjar tränga ut från nätets trollfabriker och slutna grupper på sociala forum som mikro-aggressioner i den verkliga världen, i verkliga människors vardag. Samhällsångesten präglar mina första och sista tankar varje dag.

Jag bryr mig nog för mycket, har jag tänkt. Så jag försökte hantera det genom att starta en tolvstegsgrupp, med en särskild riktad inbjudan till politiskt deprimerade. Så en halkig februaridag när vi ska ses i Andreaskyrkan i Stockholm kollar jag ner på ett par grusiga skor som står på ett gammalt nummer av Sändaren med en krönika av Tomas Boström, min egen hemförsamlings pastor. Jag borstar bort det värsta och läser. ”Jag vill väcka mitt samvetsömma jag”, börjar han. Och avslutar med: ”fräls oss från den onda likgiltigheten”.

Och jag får en blixt av insikt – det är exakt det som hänt mig, exakt det som är mitt ”problem”! Att jag har blivit frälst från den onda likgiltigheten. Min samhällsoro är en gåva. Ångesten är min kallelse. Gud låter mig känna en liten del av världens smärta i mitt eget hjärta. Men inte mer än jag kan bära. Vi som känner är utvalda och räddade från passivitet.

Karin Wiborn, generalsekreterare på Sveriges kristna råd, sa på Mänskliga rättighetsdagarna i Jönköping något som fastnade hos mig. Hon sa: ”när vi religiösa ser sådant som krockar med vår övertygelse så måste vi bli politiska”.

Ja. För hur kan man stå på de förtrycktas sida utan att utmana den makt som förtrycker? Utan att protestera mot orättfärdiga system?

Vi som vill att kyrkan ska ta ställning får ibland höra att vi inte ska bråka, inte stöta oss med någon, vi ska verka men inte yrka. Visst kan vi stå på de förtrycktas sida, men vi ska inte riskera den mysiga stämningen av samförstånd med makten.

Till alla kristna som tänker så skulle jag vilja säga att det hade varit bra att säga det för 2000 år sedan. Då hade Johannes Döparen kanske sluppit att få sitt huvud på ett fat. Och Jesus hade förmodligen sluppit att möta döden på ett kors. För det var knappast bara deras kontroversiella påståenden om livet efter detta som störde makten. Nej, att de dödades var en konsekvens av hur de levde sina liv och deras vassa tungors kritik mot världslig och religiös makt, hur de i handling gjorde motstånd mot ojämlikhet och förtryckande normer och hur de mobiliserade människor i tusental tack vare tydligheten i att en annan värld är möjlig. Kanske var sanden på det där numret av Sändaren samma sand som Johannes borstade bort när han bestämde sig för att lämna öknen, följa Guds röst och börja predika jämlikhet vid Jordanfloden?

Jag blir alltid lite provocerad av sinnesrobönen när vi uppmanas att acceptera det vi inte kan förändra. För jag tror att vi kan förändra i princip allting som är fel, men bara om vi organiserar oss.

Så Gud, ge mig sinnesro, att acceptera att jag faktiskt inte hinner förändra allt eller kan göra det på egen hand.

Mod att mobilisera för att förändra någonting.

Och förstånd att inse att min samhällsoro är en gåva, att den här ångesten faktiskt är en kallelse att bära världens lidande i mitt eget hjärta.

Tack för att du låter mig känna. Tack för att du valt ut oss till något annat än likgiltighet.

Amen.