Staffan Heimersson skrev att #metoo börjar likna häxprocesser och att det kommit många pornografiska bekännelser.
För detta förlorade han uppdraget som krönikör.
Som Ulrika Knutsson påpekade i radion känns det oroande om yttrandefriheten inte tål ett ”gubbigt” övertramp.
Heimerssons ord är förvisso kränkande mot dem som verkligen blivit utsatta för sexuella trakasserier och övergrepp.
Vi är många, många som tycker att det är oerhört bra att förtryck och kvinnofientliga kulturer kommer upp till ytan. Mängden vittnesmål ger styrka.
Men just därför borde vi också tåla en annan röst. När alla sjunger i samma tonart finns skäl till oro – oavsett vad sakfrågan gäller.
Inom vänstern kritiserar vi – med rätta – den klämkäcka marknadsliberalismen som tystar alla andra röster.
#metoo har blivit en massrörelse – och det är vi många som är djupt tacksamma för. Äntligen!
Men alla massrörelser drar till sig människor med alla möjliga motiv och behov – annars blir det ju ingen massrörelse. Inte minst i frikyrkan vet vi detta; det är en grannlaga uppgift att hantera stora väckelser så att människor blir upprättade, inte nedtryckta.
Med största säkerhet finns det några som nappat på #metoo för att få klämma dit någon eller få skryta med sina erövringar.
I detta tror jag Heimersson har rätt – men det var dåligt gjort att skriva det som han gjorde, med tanke på alla verkliga övergrepp och trakasserier.
Att det troligtvis finns de som missbrukar #metoo är ingen kritik mot kampanjen i sig – det är helt enkelt en allmänmänsklig erfarenhet av vad som händer i en massrörelse.
Det känns som om vi ofta silar mygg och sväljer kameler.
Staffan Heimersson blir sparkad för en gubbig – grabbig – krönika. Samtidigt satsas allt för lite på att skydda tjejer och kvinnor som verkligen är utsatta för hot och våld.
En annan fundering är: hur stor roll spelar alkoholkulturen för alla trakasserier? Självklart menar jag inte att det är OK att ge sig på den som är berusad – men hur stor roll spelar alkoholen för klimatet i de trakasseristinna miljöerna, inte minst i kulturvärlden?
Ännu en fundering är om det ofta råa sättet att tala om sex, som brer ut sig i media, spelar någon roll i sammanhanget.
Å ena sidan tror jag att språket har en viss makt över tanken. Säger tillräckligt många programledare ”nu får du ligga” när någon lyckas i en tv-tävling, gör det något med oss.
Å andra sidan är jag inte alls säker på att övergreppen var färre på den gamla pryda tiden – kanske snarare tvärtom. Den sexuella frigörelsen har nog mest varit av godo – även om det finns baksidor.
Och när alla ropar i samma tonart finns det anledning till oro.
Hyckleri och aningslöshet har uppenbarligen löpt fritt, ända in i Svenska Akademien. Låt oss försöka hålla hjärtat varmt och huvudet kallt.
KOMMENTARER