Har alla människor lika värde? Ska vi ha religionsfrihet?”Ja — vad tycker du?”

För några år sedan var jag på en debatt med en av de dåvarande partiledar-na. Vi var några som skulle svara på frågor från studenterna vid Örebro universitet. Även om frågorna inte var överdrivet många, försökte vi besvara dem efter förmåga. Debatten hade säkert lämnat mitt minne om det inte varit för en sak.

Partiledarens svar på nästan alla frågor innehöll: ”Ja — vad tycker du?”. Det var nästan omöjligt att veta vilken politik som skulle föras, vilka visionerna var, vilka prioriteringar som kunde krävas. Frågorna bollades tillbaka. Jag tyckte det var så märkligt.

Så här, några år senare, tror jag att jag förstår mer av det som hände. Det var en bild av den nya politiken. Politik har i mångt och mycket blivit att följa opinioner, inte att skapa dem. Politik har blivit en kommunikationsindustri, där det gäller att stöta sig med så få som möjligt och bara ta kampen när det ger mediautrymme och när de egna åsikterna ligger rätt. På små debatter gäller det mest att inte råka säga något som kan blåsas upp, tolkas och misstolkas.

Politiken blir ett spel. Allt är relativt, utifrån de förutsättningar opinionerna skapar.

Jag kan inte låta bli att tänka på det efter den DN-artikel som fem präster skrev härförleden. Den artikel som orsakat så stor debatt, och som fått frågan om Svenska kyrkans religiösa hemvist att koka i flera kretsar.

För deras svar på människans stora frågor blir ungefär detsamma som partiledarens: ”Ja – vad tycker du?”.

Finns Gud? Är Jesus verkligen sann? Är Gud och Allah samma? Kan man ersätta Bibeln med Koranen?

”Ja — vad tycker du?”

Och följdfrågorna:

Står det verkligen så här i Bibeln? Ska jag försöka följa Bibelns dogmer, moral, lära…?

”Ja — vad tycker du?”

Det finns flera risker med ett sådant förhållningssätt. Det finns risker för samhället och det finns risker för kyrkan.

När politiken bara blir ett spel, när politikerna bara blir kommunikationsstrategier, när det är viktigare att följa opinioner än att försöka leda dem, kommer partiernas egna liv långsamt att förtunnas. Vad är viktigast — att vinna ett val, en debatt eller att värna en ideologisk kärna?

Och om vi inte kan svara på vilket land vi vill värna och bygga, hur ska då människorna förhålla sig till det? Vilka värden är det som vi verkligen försvarar? Vad är det som vi kräver av medborgarna för att landet ska hålla samman?

Ska vi ha demokrati? Ska vi värna jämställdheten? Har alla människor lika värde? Ska vi ha religionsfrihet?”Ja — vad tycker du?”

Om allt blir relativt i politiken, om vi lämnar värderingarnas kärna i ett relativismens tomrum, kommer något annat att fylla det tomrummet. Jag menar att det är just det vi ser i västvärlden i dag. Och det som nu fyller tomrummet är inte sådant som många av oss önskar. Radikala vänster- och högerkrafter tar plats. Med andra värderingar. Med andra visioner. Och samhället skakar.

Politik och kyrka hör inte ihop. Men vi kan alltid lära av varandra. Om vårt svar på människors sökande efter vägen, sanningen och livet blir ett ”Ja — vad tycker du?” kommer det trons tomrum vi skapar att fyllas av andra och av annat.

Och det är inte säkert att det blir bättre.