En ruggig höstkväll deltar jag i ett boksamtal i det ortodoxa kulturcentret Sofia i Helsingfors. Metropoliten Ambrosius, biskop för de ortodoxa i huvudstadsregionen, har bjudit in gäster från flera kyrkor för en rundabordsdiskussion kring en brevväxling han har fört med en luthersk församlingsmedlem. Deras mångåriga samtal har resulterat i en bok som fått namnet Himlafestens tid. Brevskrivaren Maj-Britt är naturligtvis också med.
Det är något fascinerande med boken, som inte alls är tillrättalagd eller redigerad. Hon är ofta både ifrågasättande och arg på sitt egen kyrka. Metropoliten är vänlig, men den betydligt tystare parten som skriver korta och få svar.
Det som särskilt slår emot mig är att spjällen för det vi vanligen inte vågar tala högt om är borta. Också de kristna sammanhangen har sina tabun och ett av dem gäller det där som vi inte kan förklara. Profetior, visioner, heliga drömmar hör till det som åtminstone folkkyrkor som den lutherska har svårt att hantera när någon gör anspråk på att ha sådana i modern tid. De som talar om himmelska syner riskerar snabbt att få underliga blickar.
Det finns förstås en orsak att vara varsam. Bibeln uppmanar till försiktighet till exempel när det gäller profeterande. Det ska prövas väl. Människor löper risken att fara väldigt illa av självutnämnda profeter. Men risken blir att all kristen mystik stämplas som farlig. Maj-Britt, som skriver till representanten för det kyrkosamfund som ofta nämner mysteriet, döljer inte sin häftiga längtan efter det heliga, himmelska tilltalet.
”En lutheran är försiktig och återhållsam, saklig! Vi dyker inte efter pärlor i bråddjupet. Vi dyker bara nära vattenytan. Mystik och spiritualitet skrämmer där på djupen.”
Under mina två och ett halvt år bland kolleger från Mellanöstern fick jag höra personliga berättelser om hur Jesus själv hade talat till någon i drömmarna. En av dem tillhörde en kvinna från ett land som fortfarande effektivt stänger ute alla kristna intryck. Hon började söka efter mannen hon hade mött, blev kristen och tvingades fly.
Hur reagerade jag? Skam till sägandes – med en förbluffning som gränsade till vantro. Hela mitt självbygge av förståndsindoktrinerad tro hade svårt att ta till mig att Jesus, på riktigt, skulle visa sig, tala, uppmana till en så konkret handling att det förändrade Afarins liv och framtid för alltid.
Nästa reaktion var en slags andlig svartsjuka. Varför händer det inte mig? Oss?
Och följande en lättnadens suck: Tack och lov (Gud) att jag slipper!
Jag jämför händelsekedjan med Maj-Britts ord: försiktigheten, återhållsamheten, rädslan. Jo: allt finns med.
Fegt erkänner jag att jag hellre söker Gud i den stilla susningen än i stormen. Men om Gud förminskas till en vacker naturupplevelse har min kyrka – och kanske andra med – tappat något viktigt som handlar om helighetens dån. Maj-Britt är inte den enda som saknar den dimensionen. Samma vecka läser jag i Kristeligt Dagblad om en ny och omdebatterad bok där danskar berättar om liknande erfarenheter. Avslöjar det här ett mönster? Har folkkyrkorna svårt att hantera en andlighet som ingår i dess arv och i deras predikningar om sådant som hände för länge sedan? Så svårt att vissa av deras medlemmar vänder sin längtan någon annanstans?
Hur gick det sedan? Konverterade Maj-Britt? Nej, hon valde faktiskt att stanna, trots katekumenundervisningen och handledningen hon själv gick in i. Till den ortodoxa kyrkan hör också en stor respekt för grannsamfunden här i Finland, så Maj-Britt stöts inte bort ur famnen efter sitt beslut.
I stället blir hon den som för två kyrkor samman, en höstkväll för att dela sina insikter om Gud i ett lågmält ”ah, så ni tänker så?”. Vi går alla hem och begrundar.
Och därute blåser vinden vart den vill.
KOMMENTARER