Det gick så fort. Femton dygn och elva timmar, så var båda borta. De två personer som blev blixtförälskade en julidag för sjuttio år sedan, som gifte sig tre år senare, som blev mina föräldrar och därför alltid funnits.
”Beklagar sorgen”, säger människor jag möter. Och jag förstår. Vad ska man annars säga till den som förlorat både far och mor i en kosmisk nanosekund?
Men sedan också: ”Vad fint att de fick följas åt”. Och jag svarar att precis så är det. Ett vackert skäl på levnadsvägen. Att de fick vika av tillsammans, in i den eviga gemenskap de alltid trott på och egentligen haft i sikte ända sedan ungdomens förälskelsetid. Vandringsdagen blev sannerligen lång. I sorg och glädje, alltid tillsammans.
Så den avslutande högtidsstunden. Ett sista möte, i fysisk och andlig närvaro av släkt och många vänner. Relationer som skapats under nästan ett sekel av människoglädje. Sången, musiken, orden – rakt igenom och bortom detta: en tacksamhetens värmande omfamning som upplöser varje antydan till förlamande sorg. I blanka ögon en spegling av väntande saknad.
Därefter minnesstunden med delade tankar, tal och samtal. Att mötas kring någon som lämnat oss öppnar för en existentiell nakenhet. Inför en sådan manifestation av livets djupaste villkor, döden och det som kommer därefter, finns det ingen anledning till förställning.
När föräldrarna är borta är man inte längre ett barn. Det är en erfarenhet som de flesta av oss får uppleva. För mig inträffade den först vid 63 års ålder. Det är förmodligen en bit över genomsnittet.
Vad kan den föra med sig? Funderingarna spretar.
Å ena sidan: man blir del av släktkedjans äldsta levande länk. Så många år det tog. Så fort det gick. Så plötsligt det hände.
Å andra sidan: det är som att bli barn igen, på ett nytt sätt. I den meningen att man av tidens gång och levnadsförloppets nödvändighet kastas ut ur ett mönster som funnits sedan födelsens morgon. Där de som gav livet alltid funnits tillgängliga och närvarande, fysiskt och känslomässigt. Nu går färden in i en ny tillvaro, där livsförståelsens pussel behöver läggas i nya mönster, bit för bit.
Det ena inger en känsla av att det är hög tid att samla ihop sitt liv, med alla kunskaper och erfarenheter det gett. Nu är det ju min generation som står näst på tur, så det gäller att sålla och sikta, sortera och sovra. Staka ut sin stig och följa ledkryssen. Ett i och för sig oantastligt vägval.
Det andra pekar på att inget ännu är skrivet i sten. Nya bilder kan träda fram när bitarna faller på plats. Nya världar kan vänta bortom krönet. Och det finns ingen anledning att tveka om hjärtats kompassnål snurrar iväg och manar till att byta riktning. Då är den enda rimliga livshållningen ”Nu eller aldrig”.
Nej, här finns ingen sorgens brunn utan botten. Jag blickar ner och ser himlen spegla sig i den blanka ytan, helt omslutande mitt huvuds siluett.
KOMMENTARER