Hur garanterar vi då att döden blir en möjlighet snarare än plikt?

Det började med små tecken på att något var fel. Förmågor föll bort och de närmaste två år kom han att bli inlåst i ett dödens väntrum. Där skulle den trygga och debattglada person som varit min far i 23 år förtvina till oigenkännlighet och tappa talförmågan. När döden till slut kom blev den en befrielse från ALS:en och kvar stod vi med vår sorg och ilska. Men vi var långt ifrån ensamma.

Många har förlorat en vän, en partner eller i värsta fall ett barn till sjukdomar vars namn vi så intimt sammankopplar med lidande och död. Men samtidigt som vi är allt för många är vi i minoritet. I Sverige dör tre fjärdedelar en naturlig död samtidigt som vår generella livslängd är högre än någonsin. Vetenskapen utvecklas varje dag.

Frågan om livets slut har dock alltid fascinerat. I Det sjunde inseglet spelar Antonius Block schack med Döden och ibland debatteras frågan om aktiv dödshjälp eller euthanasi. Namnet är lånat av den grekiska dödsguden Thanatos, samtalet rymmer svåra gränsdragningar och tjänar på att vi noga skiljer på begreppen.

I dag är passiv dödshjälp lagligt i Sverige. Det är egentligen ett missvisande ord eftersom det vi har rätt till snarare är att avstå och avbryta livsuppehållande behandling och på så vis undvika onödigt lidande, exempelvis genom sedering där man sövs ner.

Vad som däremot är förbjudet är aktiv dödshjälp där en läkare avsiktligt framkallar döden genom att injicera en överdos av exempelvis morfin så att patienten avlider. Detta skiljer sig från läkarassisterat självmord där läkaren skriver ut ett preparat, med eller utan vetskap om patientens eventuella ambition att själv ta en överdos.

World Medical Association som ansvarar för läkarkårens etiska regelverk har tagit avstånd från aktiv dödshjälp med hänvisning till sjukvårdens uppgift att värna och rädda liv. Detta till trots är det lagligt med aktiv dödshjälp i Belgien, Nederländerna och i Luxemburg medan assisterat självmord tillåts i Schweiz samt i vissa amerikanska delstater.

Att respektera patientens val tycks alltså vara möjligt redan i dag, även om det finns en smärtsam gråskala. Att överblicka konsekvenserna av aktiv dödshjälp känns dock än svårare. För vems liv blir det då som inte längre ska ses som värt att leva?

Är det den som ligger sin familj till last tidsmässigt eller den vars organ bättre skulle behövas åt någon annan? Och hur blir det med de människor vars funktionsnedsättning eller palliativa vård kostar sjukvården och skattebetalarna enorma summor varje dag? Hur garanterar vi då att döden blir en möjlighet snarare än plikt till anhöriga eller samhälle?

Kanske är kraven på aktiv dödshjälp mer ett uttryck för vår oro att inte vara ”normala”, vår rädsla för svaghet och vår illusion om det perfekta livet? Men oavsett vad livsstilscoacher och framgångsteologer än säger så är vi alla spruckna kärl och res sacra miser, heliga men svaga. Därför erbjuder kyrkan de sjukas smörjelse medan samhället erbjuder vård.

Tänk om vi som komplement tillät oss vara ofullkomliga och vågade visa oss svaga inför livets alla skiftningar. Momento mori men också livshjälp.